Bloggaren Klimakteriehäxan har en utmaning som heter Selfie där man ska reagera på ett ord och svara på frågor. Hur det går till kan du läsa hos Klimakterihäxan. Häng på vetja! Det här inlägget handlar om jobbet.
1. Hur tidigt i livet visste du vad du ville bli?
Spontant skulle jag vilja svara att det växt fram genom åren. Men det är kanske inte ens sant. Jag har läst i stort sett alla sjuksköterskeromaner som finns under min väg till ung vuxen. Det händer lite då och då att det kommer till mig i vissa svårlösta situationer: Så här gjorde Anne Barton (huvudperson i många Vita serien). Böckerna skrevs av folk som visste och hade erfarenhet från vården. Visserligen inte vår moderna, men ändå.
Jag hade däremot inga drömmar om att bli sjuksköterska, hade andra drömmar. Jag började intressera mig för människans existentiella villkor och mänskligt psyke. Alltså under tonårens mitt. Djupa tankar för en tonåring, men de bar frukt med tiden.
Efter en kortare period i det som kallades långvården började jag jobba som vikarierande skötare och utbildade mig sedan till mentalskötare. Jobbade inom psykiatrin ett antal år innan jag fortsatte utbilda mig. Sedan 1989 är jag specialistsjuksköterska i intensivvård och 1991 blev jag specialistsjuksköterska inom anestesi.
2. Fanns det en förebild som påverkade ditt yrkesval?
M*A*S*H, TV-serien om ett mobilt armésjukhus under Koreakriget.
3. Har du fått sparken någon gång?
Ja. I en upphandling 2005 fick inte Sophiahemmet uppdraget och ingen som jobbat där kortare tid än 16 år fick stanna. Jag hade 6 månaders uppsägningstid men stannade bara 5 månader innan jag började på mitt nya jobb.
4. Hur ofta har du bytt jobb?
Om man med jobb menar arbetsplats så är det så många gånger att jag inte orkar räkna dem just nu.
5. Skulle du välja samma yrke igen om du fick chansen?
Vet inte. Det är spännande med intensivvård, men vårdens arbetsvillkor är dåliga. Det är tungt och slitigt. Lönen ligger långt under andra yrken med samma utbildningslängd. Det är en 24/7-verksamhet och den saboterar många relationer. Det är först nu, som timanställd jobbonär som jag känner att jag kan kombinera jobb och privatliv på ett balanserat sätt.
6. Skulle du rekommendera unga att gå i dina fotspår?
Vi behöver sjukvård! Så ja, men med det förbehållet att man då får räkna med familjeproblem av olika slag. Jag säger aldrig till någon att de ska bli sjuksköterska. Däremot till unga sjuksköterskor eller sjuksköterskestudenter att de ska välja intensivvård.
Något med sjukhus passar inte mig, lindrigt (?) sjukhusskräck från barndomen med sura sköterskor… Man bra att det finns såna som vill ta hand om mig.
Ja, det behövs verkligen folk inom vården och det är ett väldigt viktigt yrke. Sedan är det illa att lönerna ligger lägre än andra yrken med motsvarande utbildningstid. Det är ju samma inom skolan. Lärare och andra pedagoger behövs alltid men trots långa utbildningar kan inte lönerna konkurrera med andra yrken. Gymnasielärare kräver 5 år på universitet och det syns inte på lönen. Sedan kan inte allt värderas i pengar men för dagens ungdomar är det en faktor som många beaktar.
Önskar en fin tisdag nu!
Kram
Mycket intressant att läsa dina svar. Vi utanför vården är gruvligt tacksamma att ni finns där inne, men visst är det uppenbart att arbetsförhållandena borde förbättras. Som tur är väljer folk vårdjobb ändå, kanske känns det mer som kall än yrkesval? Låt oss hoppas att det kan löna sig framöver!
Du är i mina ögon en hjälte! Jag som inte är bra på omvårdnad alls, beundrar dem som har de egenskaper som behövs. Om jag var tvungen att placera mig någonstans inom vårdkedjan så skulle jag nog valt långvården. Jag tycker mycket om äldre människor, de har mycket erfarenheter att dela med sig av och de allra flesta är positiva till sinnelaget.
Skönt att du nu funnit en tillvaro du trivs med!