Intensiv lördag och ett möte med Thorsten

Jag vaknade skapligt tidigt, utan alarm, på lördagsmorgonen. Det var Pingstafton, men jag hade inga planer på att fira pingst. Pingsten räknas annars som den kristna kyrkans födelsedag och är en viktig helg i hela den kristna världen. Vad jag kan få fram när jag letar så finns det inga profana traditioner kring pingsten. Förutom då att det är en helg då många gifter sig. I det sekulära Sverige har man dessutom tagit bort Annandag Pingst och då blir det mer som vilken lördag och söndag som helst för den som inte firar de kyrkliga högtiderna. Jag ägnade mig åt att förra helgen titta på en ortodox, svenskspråkig, pingstmäss som finns på youtube. Den är enormt vacker med sin ritual och väl värd att se även om man inte är ”kyrklig”. Den är inpelad pingsten 2012 i Uspenskijkatedralen i Helsingfors.

Istället för kyrkan så besökte jag, min son och F ett varuhus i Sparreholm, Fabriken, där vi shoppade. Jag köpte inte några större mängder prylar.

På vägen passerade vi Malmköping och jag fick syn på en spännande staty, en giraff med sin unge.

På eftermiddagen åkte vi till en annan hamburgerrestaurang, i Torshälla, som heter Hamburgerbruket.

På kvällen var det sedan dags att åka till Torshälla igen för att se Doktor Glas. Thorsten Flinck är duktig som skådespelare. Han spelar alla rollerna själv. Han har den rätta karisman för att fånga publiken.

Jag har sett Thorsten Flink ett flertal gånger. Första gången var när han tog sin examen från scenskolan. Det var en sluten tillställning med inbjudna gäster, jag var där eftersom en bror till killen jag dejtade också tog sin examen.

De spelade Sex roller söker en författare av Luigi Pirandello, en italiensk pjäsförfattare. Just det stycket är mycket känt.

Kända personer som Peter Dalle och Claes Månsson var också kurskamrater med Flinck, men det var ingen som gjorde ett sådant intryck som Thorsten Flinck. Han ägde scenen och det var helt uppenbart att han skulle bli något stort. Han är för övrigt den yngsta som gått ut scenskolan.

I början av 2000-talet, troligen 2001 eller 2002, var min son och jag och såg Paria av Strindberg. Det är en dialog mellan två personer. Thorsten F hade löst det med att ha en kostym där halva var vit och halva svart. Sedan vände han respektive sida mot publiken beroende på vilken av de två rollerna han spelade. Helt suveränt!

Thorsten Flink är kristen socialist, som jag, och avslutar alltid sina föreställningar med att göra korstecknet och den knutna handen. Mitt i all sin strulighet är han en mycket sympatisk person.

Efter föreställningen sålde han skivor och sin memoarbok. Jag köpte en bok och fick den signerad.

Efteråt åkte vi hem och satt och pratade till efter midnatt. Killarna satt uppe en stund till, men jag la mig nog vid halv ett.

Thorsten Flinck har gjort många fantastiska låtar, men Jag reser mig igen är nog en av mina favoriter.