I söndags kväll var jag på konsert i Högalidskyrkan. Man hade ett uruppförande av Ylva Q Arkviks oriatorium Johannes uppenbarelse.
Johannes Uppenbarelse är den sista boken i vår Bibel och en bok som väcker många känslor. Den har varit omdiskuterad redan från början och Martin Luther var först emot den, men ändrade senare åsikt. Det är fortfarande den enda nytestamentliga text som inte läses av den östasiatiska kyrkan.
Man tror att boken skrevs någon gång under 90-talet efter Kristus. Att man daterar den så beror på att författaren skriver att han befinner sig på ön Patmos när han tecknar sina visioner. Patmos är en ö utanför nuvarande Turkiet, som numera tillhör Grekland. Under romartiden användes ön som fångkoloni. I så fall satt Johannes troligen fängslad här för sin tros skull. Om allt detta stämmer bör boken ha tillkommit omkring 90 e.Kr.
Bokens texter är oerhört dramatiska med blixtar och dunder, eld och krig och är minst lika spännande som vilken sci-fi som helst. Den är med andra ord läsvärd oavsett om man tror på Gud eller inte. Själv var jag enormt fascinerad av den här bibelboken i övre tonåren och har läst den ett otal gånger. Men nu var det flera decennier sedan jag läste den i sin helhet och jag uppdaterade mig med att läsa igenom den innan jag gick på konserten.
Kompositören har på ett fantastiskt sätt fått fram dramatiken i sin musikaliska tolkning av texten. Nu gjorde ljussättningen och körens rörelser på scenen sitt till att förstärka upplevelsen, men det är ett oriatorium och därmed inte avsett att vara beroende av någon scenisk framställning. Musiken talar för sig själv.
Ett lite luggslitet programblad, men ändå ett minne. Det är inte dagligen jag går på uruppföranden av större musikaliska verk. Men det var inte första gången heller och förhoppningsvis inte sista.
