Sista april är ingen stor dag för mig. Otaliga gånger har jag antingen jobbat eller valt att stanna hemma. Jag är helt enkelt inte förtjust i att stå still och frysa.
Men i år hade jag bestämt att tillbringa kvällen med min bror och svägerska. Sedan O fick sin stroke i slutet av hösten har jag försökt att träffa honom så ofta jag hinner. Det går bra för honom, trots att vården i det närmaste struntar i att ge honom det stöd och den träning han har rätt till. Det är märkligt det där att man som sjuk måste ha någon som orkar kämpa och ställa krav, något som lätt blir till ett heltidsarbete. Hans fru orkar inte och jag får inte eftersom de inte ger mig någon fullmakt. Jag känner mig klämd mellan kraven på att fixa så det fungerar och lagens absoluta nej till att jag får föra talan utan de rätta dokumenten. Man kan bli trött för mindre…
Hur som helst så hade vi bestämt att jag skulle komma hem till dem på kvällen och vi skulle äta lite innan vi åkte. Det blev potatisbullar, bacon och lingonsylt. Jättegott!
Vi åkte till Mariefred för att titta på elden och fyrverkerierna. Elden skulle tändas 21:30 och fyrverkerierna börja 21:45. Man höll tidsschemat exakt.
På många håll, till exempel här där jag bor, hade brandmyndigheten ställt in eldandet på grund av den stora brandrisken. Men i Mariefred eldar man ute på Mälaren.
Fyrverkeriet var vackert. Men jag kunde inte låta bli att tänka på de flera hundra tusen som bara flyger iväg. Hörde någon uppgift om att det kostat runt 300 tusen, en summa som låter rimlig i sammanhanget.
Efteråt åkte vi hem. Min bror var trött och vi gick sakta till bilen. När vi kom hem till dem sa jag hejdå och satte mig i min egen bil och åkte hem.
Så sorgligt att din bror inte får den hjälp som han är berättigad till men jag minns det från min mammas sjukdomstid. Vi fick slita som slavar för något som var en självklarhet och så borde det inte få vara.
Ni fick i alla fall en trevlig kväll tillsammans vilket säkert var uppskattat. Just fyrverkerier är ingen tradition här vilket jag är glad för. Dels går mycket pengar bara upp i rök, dels är det många hundar som blir skrämda.
Kram och ha en härlig 1:a maj.
Så tråkigt det är när rehabilitering inte fungerar och man inte får den hjälp och stöd man har rätt till. Jag har en äldre bekant som fick en svår stroke för många herrans år sedan. Hon började återhämta sig lite med hjälp av duktiga sjukgymnaster, men blev sedan flyttad till ett vårdhem där all fortsatt behandling avbröts. Nu sitter hon som ett kolli och kan inte göra någonting på egen hand. Det är nästan tragiskt att hon är kristallklar i huvudet och mer än väl vet vad det är hon missar i livet.
För min del blev det ingen brasa, men jag hade bud på det, så jag ska inte alls beklaga mig. Latmasken slog till där jag satt i tv-fåtöljen.
Hoppas att du har en fin 1 maj!
Kram, Ingrid
Usch jag blir galen på vården ibland, det är sjukt! Hoppas verkligen att det kommer bli bättre verkligen <3