Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i maj med en fråga att besvara varje dag.
Då dolde jag en kunskap senaste…
Det finns ett uttryck, att tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin. Det torde väl kunna tolkas som att man ska välja både vad man säger och hur man säger det efter den kontext, det sammanhang, man befinner sig i.
”Jag jobbar i vården” säger jag ofta. I sammanhang där man då utgår från att jag nog är vårdbiträde eller möjligen, på sin höjd, undersköterska. Men också i sammanhang där folk skryter över sina fina utbildningar och där det då känns som en fördel att låtsas vara lite ”dum” och lågutbildad. Som introvert är jag en lyssnare och iakttagare och surfar ofta runt lite i tillvaron. Helst inkognito.
Förutom att jag har en sjuksköterskeexamen har jag dels tre kandidatexamina i omvårdnad med olika inriktning, dels en uppsjö av enstaka högskolekurser i omvårdnad med olika infallsvinklar. Men det är lite som i den där dikten, eller berättelsen, eller vad den ska kallas där berättaren säger ungefär: ”Jag har rest i hela världen, bestigit de högsta bergen, läst alla böcker, sett och gjort allt… men oftast går jag bara ut med soporna”.
Jag har en diger högskoleutbildning, men oftast bäddar jag någons säng och ger dem ett glas vatten. Eller byter en smutsig blöja.
Att vara sjuksköterska är inte något att yvas över, inget som imponerar. Det var det en gång, på den tiden jag började i vården skulle det aldrig fallit en sjuksköterska in att ta på sig förkläde och handskar och tvätta någons nerbajsade stjärt. Det höll man sig för god för. Jag har jobbat med sjuksköterskor, på den tiden då jag var sjukvårdsbiträde, som kunde leta igenom en hel avdelning för att hitta någon ”på rätt nivå” att säga till att patienten på 10:3 behövde ett bäcken. Detta helt utan att ta den minsta hänsyn till att dröjsmålet mycket väl kunde innebära att patienten inte kunde hålla sig utan gjorde i sängen. Men det var ju inte hennes problem, det fick ju biträdena ta hand om.
Det händer fortfarande att jag träffar kollegor som beter sig så, men de är ofta unga och absolut i undantag. Det händer också att jag möter människor som tror att en sjuksköterska bara delar medicin, sitter på expeditionen och ”svassar med i”ronden”. Lite som i sången ”Ska bli sjuksyster jag”.
Det händer, fast inte så ofta, att jag fräser ifrån med ”Jag är specialistsjuksköterska i narkos och intensivvård” när folk attackerar mig med ”Jaha, du bor i Husby. Så du jobbar inte, lever på socialbidrag förstås som vi skattebetalare får stå för”. Det är när jag möter de där som aldrig satt sin fot i en förort, men läst i media att vi alla som bor där knarkar, bränner bilar och skjuter på varann. Då händer det att fan flyger i mig och jag passar på att platta till dem. Men oftast suckar jag bara och låter dem tro precis vad de vill.
Ett annat sammanhang där jag berättar om mitt arbete är om någon frågar, men det är förvånande få människor som är det minsta intresserade av vad den som ”jobbar i vården” gör under sina arbetspass. Numera känner jag mig mest trött, efter 45 år i vården, då jag sett hur det först förändrades till det bättre och hur det nu förvandlats till en sjukvård i fritt fall. Jag skäms varje gång jag hör, eller läser, ordet Karolinska.
*Rubriken syftar på en strof ur Erik Axel Karlfeldts dikt Sång efter skördeanden. I dikten tror jag inte att E A Karlfeldt riktigt menar samma med strofen som jag väljer att göra. Det finns en hel del tolkningar av dikten på nätet (som jag inte läst), men rent generellt är det en dikt väl värd att både läsa och reflektera över. Förslag på infallsvinklar kan vara både klassperspektivet och hur tiderna förändras.
Det är nog så att vi lite till mans och kvinns har förutfattade meningar om yrken och bostadsort. Jag har bott många år i ett lågstatusområde i Linköping så jag vet vad folk tänker om det. När det gäller yrken vet vi nog ofta väldigt lite om vad folk gör på jobbet. Jag har jobbat på Flygvapenmuseum och flera gånger när någon har fått reda på hur stor personalen var så har personen utbrustit: Men vad gör allihop? Hen har då inte vetat om annat än det man ser när man besöker museet. Hen skulle bara veta att personalen inte alls räckte till för allt arbete som behövde göras.
Ja, det är mycket man inte vet om vad andra gör på jobbet. Får mig att tänka på Hasse & Tages låt Vad i h-vete har de för sig inne i banken efter tre?
Träffade förresten en person som fullkomligt dröp av förakt över att jag fortfarande bodde kvar i Husby. Hon och hennes man hade flyttat därifrån för många år sedan för där var ju så hemskt numera. Du skulle sett hur hon snörpte på munnen när jag sa att jag trivdes. 🙂
Tyvärr har många nog förutfattade meningar om vissa yrken. Dock är nästan alla överens om att yrken inom skola, vård och omsorg är viktiga yrken som alla kommer i kontakt med under sin livstid. Men yrkena är inga yrken som har så hög status längre för det har skett en förändring.
Min farmor var lärarinna, som man sade då, i en liten ort på landet. Invånarna neg för prästen, läkaren och lärarinnan. Hon hade mycket hög status trots att hon blev änka mycket tidigt.
Nu är det inte så att jag vill att människor ska niga för mig, det handlar inte om det, men läraryrkets status har förändrats och tyvärr inte till det bättre.
Kram
Nej, jag vill inte heller att man ska niga för mig. Men nog vore det trevligt att få lite ”kredd” för det man gör ibland.
Kram
Ibland funderar jag på att sadla om och göra något annat och då är det alltid ett vårdyrke som finns i tankarna. Men vid 47 års ålder känns det aningen sent… dessutom skulle vi få göra avkall på lite väl mycket av det vi älskar för att finansiera alla år av studier. Så jag fortsätter med mitt befintliga yrkesliv och nöjer mig med att dagdrömma om ett alternativ :). Förutfattade meningar fins både kring yrken och bostadsort tyvärr.