Göteborg – Andra dagen

Det var med lite pirrande som jag gav mig av på morgonen. Hur skulle dagen bli? Gick ner till spårvagnshållplatsen och såg precis spårvagnen komma. Men jag hade en gata att korsa och det var trafik. Spårvagnen hann åka. Men det var bara 10 minuter till nästa och relativt okej väder. Grått, men inte kallt.

Det tar ungefär en halvtimme till Mölndals sjukhus, men eftersom jag inte visste exakt kändes resan lång. Var ju tvungen att vara lite på bettet. Vad nu det skulle vara bra för. Hade jag missat min hållplats hade jag väl kunnat åka tillbaka, tror det är bara en hållplats till innan vagnen vänder.

När jag kom fram, det var bara tvärs över gatan vid hållplatsen, började jag med att fråga efter vägen i receptionen. Det var uppför rulltrappan, till höger, bara följa korridoren till slutet och sedan till vänster. Men det var så långt att gå att jag blev osäker och frågade en gång till när jag mötte en sjukhusklädd person ungefär halvvägs. Men jodå, jag var på rätt väg.

Det var trevlig stämning redan utanför aulan. Folk handhälsade och pratade. Frågade varifrån man kom och jag kände mig direkt inkluderad. Vi var några som pratade om just det på kvällen sedan, om hur öppen atmosfär det är i föreningen.

Efter kaffe och smörgås var det dags för första föreläsningen. Föreningens ordförande, Valdemar Erling, som är överläkare i hematologi på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Mölndal, började med ämnet Vad är narrativ medicin.
Det var en spännande föreläsning med ett brett innehåll och vi i publiken fick också möjlighet att kommentera.

Bilden, som tyvärr är lite suddig eftersom jag fotat den från powerpointen, föreställer konstnären Edvard Munch vid sin systers sjukbädd. Hon dog i tuberkulos. Edvard bearbetade sedan sin sorg genom att måla om bilden ett flertal gånger under sitt liv. Alltså inte förbättra själva målningen utan måla händelsen flera gånger. Tror det var sex gånger.

Efter den inledande föreläsningen var det dags för den första gruppövningen och vi fick gå till grupprummen. Åtta stycken i varje grupp, men i vår grupp var vi bara sju eftersom en person inte kommit.

Det var en spännande gruppövning. Vi fick i uppgift att skriva en berättelse om vårt namn. Tiden vi fick var 5 minuter. Sedan skulle vi läsa upp berättelsen.
Det var en brokig skara berättelser och betydelsen av att tänka sig för när man väljer namn till sitt barn blev än tydligare.

Efter att alla läst och vi andra fått komma med en eller annan fråga eller kommentar fick vi presentera oss. Vad vi hette, jobbar med och varifrån vi kom.

Efter gruppövningen var det kaffe och sedan blev det dags för professor Jonna Bornemark att prata över ämnet Det omätbaras renässans.

Jonna är alltid bra, har inte hört henne live tidigare men på radio. Men bortsett från att hennes föreläsning var lite vårdvinklad så kom hon inte med så mycket nytt.

Lunchen serverades i lådor, helt vegetarisk men en massa plastförpackning. Var väl sådär, men helt okej. Hade hittat en bok på ett bord också. Passade på att ta en innan de var slut och swishade de 200 kronorna den kostade innan jag åt. Så behändigt sätt att hantera betalningar!

Efter lunch pratade Nina Cavalli Björkman, överläkare och specialist vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, om ämnet Att skriva om läkaryrket. Men det var fullt tillämpbart på vilket vårdyrke som helst. Ja, kanske på vilket yrke som helst egentligen för vi har alla en berättelse att berätta. Berättelsen om våra liv och om dem vi möter under vår arbetsdag.

Sedan var det kaffe igen innan dagens sista gruppövning tog vid. Samma grupp men en annan gruppledare. Nu fick vi välja en av tre bilder att på 10 minuter skriva en berättelse om. Som vi sedan läste upp och diskuterade.

När dagen var slut tog jag spårvagnen tillbaka och gick hem och vilade lite innan det var dags att byta om och ta sig till Musikens Hus för kvällens middag och underhållning.
Efter lite mediterande över googles karta bestämde jag mig för att gå. Dels hade det varit en stillasittande dag, dels var det inte så väldigt långt.

Det började med mingel och lite bubbel. Jag hamnade direkt vid ett ståbord tillsammans med en av de få som inte är läkare. Hon är beteendevetare och jobbar bland annat med sagomuseet i Ljungby. Att berätta är också ett sätt att läka och behandla. Jag ska ta och besöka det där museet när jag kommer neråt. Det är inte mer än så där 5 mil från Växjö till Ljungby.

Så småningom blev det dags att gå en trappa upp till buffén. En härlig uppdukning. Färg och doft. Helt vegetarisk.

Efter att vi hälsats välkomna och fått en genomgång av vad som fanns på bordet fick vi ta för oss. Dryck fick man köpa i baren.

Som vanligt hamnade aningen för mycket på min tallrik. Så som det ofta blir med buffé. Men jag fick ner en liten chokladkaka till kaffet också.

Daniel Lemma sjöng och spelade för oss. Han är född i Etiopien men uppvuxen i Skåne. En trevlig underhållare.

Efter att Daniel spelat klart bestämde jag mig för att gå hem. Inte för att det var tråkigt, men det hade varit en lång dag och en lika lång dag skulle ta vid på lördagen.

Det regnade när jag kom ut. Men det finns inget bra sätt att ta sig mellan Musikens Hus och vandrarhemmet på Vegagatan om man vill åka. Hur man än gör så måste man byta spårvagn och det blir mer bökigt än till hjälp. Jag promenerade tillbaka, något som faktiskt fick mig att nästan nå mina 10 000 steg. Tror det fattades 450 och dem hade jag säkert redan gått inne på vandrarhemmet medan mobilen låg på laddning inne i rummet.

Jag läste lite bloggar och bloggkommentarer, lyssnade en stund på ljudbok och somnade sedan sött. En spännande och mycket bra dag var till ända.