Debakler och äventyr – Åttonde dagen i Franska Guyana

Tisdagen blev både en lång, jobbig, spännande och lärorik dag. För här fungerar inget man är van vid. Speciellt inte sedan Covid19 gjorde sitt intåg.

Vi tänkte att vi skulle ta bussen till Kourou för att kolla läget och ta redan på var vi kan stå för att se uppskjutningen. Vi kommer inte att kunna se vad som sker på marken, men själva uppskjutningen ska man rimligen kunna se från marken om man står på rätt ställe. Vi ville också kolla in staden.

Först skulle vi åka lokalbuss in till centrala stan där bussarna skulle gå. Vi fick vänta ganska länge, men till sist kom bussen och då visade det sig att man varken kan betala med kort eller cash. Precis som hemma typ. Man behövde ett busskort. Men vi fick åka med ändå. Utan att betala.

När vi kom fram letade vi efter den där busstationen och jo, vi hittade den till sist. Men det var lite oklart att det var en station och det fanns ingenstans att köpa biljetter. Vilket absolut inte gjorde något. För det kom aldrig någon buss.
Senare under dagen fick vi veta att bussar går, men det är oklart när de går och om de går eller inte. Oftast är det inte. Allt har kollapsat på grund av pandemin.
Turistinformationer och ställen där man kan få hjälp att köpa biljetter, utflykter och liknande har varit stängda sedan 1 januari 2021.

Plötsligt kom en dam och frågade om vi skulle till Kourou. Jo, det skulle vi ju och jag frågade hur man kommer dit. ”I drive you” sa hon. För 10 Euro per person. Hon pratade en mycket bra engelska och var så enormt trevlig. Hon raggade upp en person till och sedan åkte vi. De dryga 6 milen.

F frågade om vi fick ta ett foto av henne och hon ställde upp sig vid bilen. Jag fick hennes telefonnummer så vi skulle kunna ringa när vi ville åka tillbaka. För det finns som sagt bussar, men det är högst osäkert om de går.

Vi började med att gå in i en stor supermarket och köpte dricka. Det var mitt på dagen och jättevarmt. Men i affären fungerade AC:n alldeles utmärkt.

Vi gick sedan ner mot stranden. Där var riktigt vackert med spår av tidvattnet. Det var ebb.

Stranden var jättelång åt båda hållen och vi gick en stund i sanden. Det var däremot inte en strand att bada vid. Det verkade lerigt och dyigt i vattnet och redan i sanden, nära vattnet, märkte man att man lätt kunde sjunka ner.

Vi lämnade stranden och gick upp bland husen. Precis som i Cayenne är de olika och en del ser precis ut som hemma. Till och med lekplatsen såg ut som hemma. Vi såg hästar som betade. Det kom en mycket häftig regnskur och vi sökte skydd utanför en port där det fanns ett tak.

Vi försökte köpa mat på McDonalds. Man fick handla där om man visade vaccinpass. Men man fick inte äta inne, vilket vi ju vant oss vid, men man fick heller inte äta utanför. Varken sitta eller stå och äta. Det var bara tillåtet att ta hem maten eller äta i sin bil. Eftersom jag var hungrig blev jag irriterade och fräste: ”I have my car in Stockholm!” Sedan gick vi.

Vi gick tillbaka till supermarketen och köpte mer dricka och varsin  färdig baguette. Min hade tonfiskröra. Den var tusen gånger godare än vilken burgare som helst på McD. Vi satte oss på en liten stenkant utanför affären och åt.

Sedan traskade vi runt igen. Nya gator och nya hus. Bilderna ovan är en samling från alla olika rundor vi gick under dagen.

Till sist kände jag mig svimfärdig och som ni vet vid det här laget så är mycket stängt på grund av pandemin och dessutom är restauranger stängda vissa tider eftersom fransmän inte äter vilken tid som helst på dygnet. Det finns frukosttid, lunchtid och middagstid. Middagstid är undantagsvis från 18:00, men oftast öppnar man klockan 19:00.
Men tro det eller ej, vi hittade en öppen bar. Den heter Bar 13.

Vi beställde varsin Leffe.

Det var himmelskt att få sitta ner och vila benen. Jag var så trött. Vi har haft intensiva dagar sedan vi kom, värmen är i det närmaste olidlig mitt på dagen och det fanns absolut inget att göra i Kourou. Vi orkade inte ta oss ut till rymdmuseet, speciellt som vi inte visste om det var öppet. Förhoppningsvis ska vi väl hinna besöka det innan vi reser hem. Men jag kan mycket väl tänka mig att återvända till Franska Guyana i framtiden. Om det nu finns en framtid utan Covid19. För det är inte jättekul att turista i ett land som är så pass nedstängt. Men på det hela taget har vi det ändå bra. Jag är dessutom glad att jag inte är hemma mitt i IVA-krisen. Det haglar sms om behov av personal som jobbar extra.

Plötsligt hörde vi svenska. Det satt ett par lite bakom en stolpe. Jag funderade lite och bestämde mig för att jag inte orkade etablera kontakt. Introverta människor är oftast inte så sugna på nya kontakter.

Plötsligt small det rejält, det var ungar som smällde av en smällare. Ingen dålig smäll och F har fortfarande, på onsdagen, ont i sitt öra. Han satt så till att ljudtryckvågen direkt träffade trumhinnan. Jag klarade mig bättre. Fast just när det small gjorde det rejält ont.

Smällen gjorde att vi ändå började prata med det svenska paret. Det visade sig att de var där minst en gång om året eftersom deras dotter jobbar på rymdcentrat. Med vad hon jobbar fick vi aldrig veta, men hon hade jobbat där länge. Så de hade sett många uppskjutningar när de varit och hälsat på. Nu var de inbjudna till det stora eventet som skulle bli för dem som jobbar där. Men de berättade var man kan se uppskjutningarna bra även när man inte är på specialplats.

Efter ännu en omgång öl bestämde vi oss för att ringa och säga att vi behövde skjuts hem till Cayenne. Klockan var väl ungefär 17:30, så vi tyckte inte det var sent. Men den rara kvinnan tyckte det var väl sent att köra. Men hon skjutsade oss till ett ställe där man skulle kunna få skjuts. Hon skulle ordna det åt oss eftersom ”people my colulour” ofta lurar vita människor att betala ett högt pris. De var inte att lita på om man inte kände dem, sa hon.  Hon var fantastisk. Försökte fixa någon som skulle köra till Cayenne. Men istället hittade hon två tjejer som också skulle dit och då ringde hon sin dotter som körde oss och tjejerna till Cayenne. Vi blev avsläppta alldeles nära vårt hotell. För 10 Euro per person. Bussen skulle kostat 12 Euro per person enkel resa enligt vad vi kommit fram till på internet. Vi gav lite extra dricks förstås.

Jag var helt matt och hade helst stannat på hotellet och legat i sängen. Men F var hungrig och vi hade ju, i ärlighetens namn, bara ätit en fylld baguette på hela dagen. Vi kompromissade om att dela på en pizza på stället där vi ätit tidigare. De har så bra pizzor och det är inte så långt dit. Vi har nu börjat kalla det för vår pizzeria.

Vi delade en Pizza Bolognese och jag drack ännu en öl. F drack Coca Cola. Det finns inga lightdrycker här och jag börjar bli riktigt trött på all läskeblask med socker.

När vi var tillbaka på hotellet frågade jag hur dags vi skulle checka ut dagen därpå. Jag gissade på 11:00, men ville inte riskera att det var 10:00 eftersom det förekommit på vissa ställen jag varit. Till min stora glädje visade det sig vara 12:00.

På rummet klädde jag av mig och la mig mer eller mindre genast. Somnade inom några få minuter.