Den som kan vara glad för lite har mycket att vara glad för brukar man ju säga. Igår, innan jag skulle sova, fylldes jag av tacksamhet och glädje över att jag inte behövde ge mig ut i korridoren för att gå på toa. Jag har en alldeles egen toalett och en egen dusch. Jag är faktiskt väldigt trött på att dela med andra. Även om jag inte tänker på det så ofta.
Idag var det alltså onsdag. Jag vaknade tidigt, men lyckades sedan få till ytterligare en timme sömn. Ändå kom jag inte upp i sju timmar vilket varit önskvärt. Men det fick väl duga ändå.
Efter lite lyssnande på två avsnitt av en podd, Sweet Bobby, som består av 6 avsnitt, bestämde jag mig för att duscha, klä mig och gå ut för att skaffa frukost.
Jag satte fart mot The Swan direkt, ni vet stället där jag åt Club Sandwich första dagen. Jag hade sett skylten där det stod att de hade Full English breakfast.
Det var verkligen svinkallt och att sitta ute, trots att det skulle varit mysigt, var inte att tänka på. Minns inte om det var 12 eller 14 grader ute denna morgon, men oavsett alldeles för kallt.
En rejäl frukost att stå sig på en hel dag. I alla fall nästan. Här fick jag två stekta ägg, bacon, korv, bröd, smör, vita bönor och något slags paltbröd. Naturligtvis beställde jag en stor kopp svart kaffe att dricka till maten.
Innan jag gick besökte jag toan. Den låg en trappa upp. Jag an inte låta bli att förundras över dessa smala, vindlande trappor som man ska antingen upp eller ner. Bara det är ett fullt hållbart skäl att hålla sig i trim. Helt i klass med mina två ”käpphästar”: Gammal är jag först när jag inte längre kan gå ner på huk och kissa på vandringar/gå på de där toaletterna som är ett hål i golvet eller när jag inte längre kan knäböja i samband med nattvardsgudstjänst. Men de där trapporna går heller inte av för hackor och jag ska lägga till dem på min lista. 🙂
Hur som helst hittade jag det här anslaget på toaletten. En bra idé verkligen som vi borde ta efter i Sverige.
När jag kom ut var det fortfarande lika kallt och jag tog mig över Bayswater Road och gick in i Hyde Park för att promenera. Parken är stor och bjuder på mycket. Tyvärr såg jag inga av de ekorrar jag brukar tycka är så söta. Vet inte om jag var i fel del av parken eller om de inte längre finns kvar. Men det fanns mängder av fåglar och blommor att titta på. Till sist, men det var segt, kom solen fram.
The Diana, Princess of Wales Memorial Fountain
Det är en enorm anläggning med vatten som rinner åt båda hållen och där man kan gå i vattnet om man vill. Den är byggd på ett sätt som ska symboliserar Dianas liv. Med strömmar och virvlar. Ett mångfacetterat liv skulle jag tro. Men är det inte så för de flesta av oss? Att livet tar olika riktningar och att det stundtals är turbulent.
De här fåglarna var helt orörliga och jag funderade på om de ens levde. Men jodå, det gjorde de. De sov, även den fågeln som stod upp. Jag gjorde lite läten och då rörde de på sig, tittade på mig och fortsatte sedan att sova. Snacka om att vara trött! Där ligger till och med jag i lä…
Sova var nog inget det här svanparet kunde ägna sig åt mitt på dagen. De hade två småttingar att ta hand om.
Jag skulle kunna gå en hel dag och bara njuta av alla olika växterna som fanns. Tyvärr var det lite för kallt, trots solen.
Här var de barnkammare
Hittade ett café, eller en restaurang var det väl egentligen, och drack en kopp kaffe och satt och tittade ut över vattnet.
Ännu en förälder som passade sina barn
Och en till…
Jag fortsatte min promenad och kom ut ur parken på andra sidan. Nu var det gatutrafik, långt från parkens lugn, som gällde.
Men nu började jag bli trött i benen och letade efter en tunnelbanestation. Eller en lämplig buss. Det visade sig vara svårare ä jag tänkt. Men till sist så…
För att komma till min station, Bayswater, var jag tvungen att byta i South Kensington. Jag blev sittande där en bra stund för just mitt tåg tog tid på sig att komma. Tänkte på hur lätt det är att hitta i Londons tunnelbanesystem, man har så bra och logiska skyltar. Tråkigt bara att brexit gjort att man inte på ett enkelt/prisvärt sätt kan titta på kartorna i mobilen. Men jag kollade upp platser hemma på rummet, tog ett foto och vips hade jag en karta över det aktuella området.
Var tillbaka på hotellrummet på eftermiddagen för att vila, duscha och klä upp mig lite. Hade köpt två russinbullar på Sainsbury’s. Fikade lite och lyssnade på ljudbok.
Traskade iväg i lagom tid för att vara säker på att hitta. Jag skulle åka till Baker Street och sedan gå till kyrkan St Cyprian’s Clarence Gate. Det var verkligen inte långt att gå, men jag frågade om vägen och fick helt motstridiga besked. Men till sist så kom jag fram.
Jag var där ungefär en halvtimme innan det skulle börja. Hann hälsa på Petters föräldrar, som han presenterade mig för eftersom vi aldrig träffats tidigare.
En mycket vacker och pampig kyrka, som gjord för en ceremoni av dignitet. Det var nio unga män och kvinnor som denna kväll skulle bli Licensed Lay Minister. En titel och funktion som inte finns i Svenska kyrkan.
Londons biskop, Dame Sarah Mullally
Petter är mannen till vänster i bild
Efter ceremonin och när alla tagit de foton man ville bjöds det på vin och snacks. Mingel och möjlighet att byta några ord med både dem man redan kände och nya människor.
Jag passade också på att lämna över min present till Petter. Ett bidrag till kyrkans arbete för hemlösa i London.
När vi druckit ur våra glas och samlat ihop oss gick vi till en restaurang en bit bort. Klockan var mycket och det var många som redan stängt sina kök så det blev slutligen så att vi gick till en pizzeria. Det var Petter, hans föräldrar, en av hans vänner från Oxford och jag. Petters pappa bjöd oss alla på middagen.
Jag valde en pizza florentin, alltså en med spenat. Det var ägg, oliver och annat gott på den också.
Även trevliga kvällar har ett slut och vi skiljdes utanför restaurangen. Petter pekade ut var jag skulle gå ner till tunnelbanan. Problemet var bara att där var grinden redan stängd. Det var den även vid nästa nedgång jag provade. Men till sist hittade jag en öppen på andra sidan stora gatan. Jag var verkligen inte sugen på att behöva leta efter en buss hem. I många storstäder slutar tunnelbanan gå tidigt. Före midnatt i många fall. Vi vet inte hur bra vi har det hemma i Stockholm. Men det finns ju nattbussar i London och de fungerar alldeles utmärkt. Inte alls samma stök som hemmahemma.
Det var mycket liv och rörelse på gatan när jag kom ut från tunnelbanan vid Bayswater. Men jag gick raskt mot hotellet och på en bakgata fick jag syn på den första katten jag sett på den här resan. Hundar är det däremot gott om. Men inga som springer löst på gatorna förstås.
Katten var snabb och jag han knappt få upp kameran innan den var borta. Men det var säkert en trevlig katt, om jag bara fått lära känna den.
Streets of London är inspelad av många, men favorit är med Ralph McTell
Ännu en trevlig dag i London. När vi besökte Hyde Park drällde det av ekorrar men det var speciellt i en del av parken. Känner igen vyerna från restaurangen så det var säkert samma som vi åt på. Fint läge precis vid sjön.
Så roligt att få vara med på ceremonin och sedan få fira tillsammans efteråt. Lät som en riktigt bra kväll.
Den låten ja, den kan jag på mina fem fingrar och den står sig än i dag.
Kram och god fortsättning på torsdagen!
Vilka härliga dagar du verkar ha i London. Nu är det många år sedan jag var där, men det är en härligt stad och jag kände mig så hemma där redan vid första besöket. Man har ju sett så många filmer och tv-program och läst så många böcker som utspelat sig där, så det kändes otroligt välbekant överallt. Check, där var Picadilly Cirkus, check där var London Eye, check där har vi Oxford street…….
En gång bodde i precis i kanten av Hyde Park och vi tillbringade väldigt mycket tid där.
Ha det fortsatt gott!
Kram, Ingrid
Pingback: Året 2023 – några tankar från året som gått | Kraka