Inspirerad av en berättelse på en hemsida skriven av någon* jag känner funderar jag på det här med att bygga relationer. Förr sågs man någonstans, blev nyfiken på varann och började träffas. Man kanske började med en kopp kaffe, ett besök på bio och sedan fick relationen växa fram långsamt. Man tillät sig att ta god tid på sig innan man visste om man passade för varann, om man hade något att bygga en framtid på.
Idag hittar vi varann på någon dejtingsajt, under några dagar växer både förväntan och en nätrelation fram. Man hittar massor av gemensamma intressen, åsikter och livserfarenheter. Med andra ord, man känner att man hittat någon speciell.
Man bestämmer sig för att träffas IRL, på riktigt. Full av förväntningar ses man på den valda mötesplatsen. Men alltid är det något som inte är till belåtenhet. Kanske är det en detalj i utseendet, en åsikt som inte passar eller ett förfluget ord. Eftersom förväntningarna byggts upp under kort tid blir besvikelsen så mycket större och även om man haft en bra och trevlig dejt så skiljs man åt för att kanske aldrig ses igen. Man ger varken sig själv eller den andre en ärlig chans. Relationer är inga snabbprodukter, det krävs tid att bygga något hållbart.
Det är flera år sedan jag slutade nätdejta, men även jag har haft en period i mitt liv då jag lärde känna män på nätet för att sedan träffas och jämföra bilden man byggt upp under mailväxlingen med verkligheten. Jag har aldrig räknat hur många nätdejter jag var på, men mellan tummen och pekfingret så är det någonstans mellan sjuttio och hundra. Det är inte mer än en handfull av dessa som jag träffat mer än en gång.
De här kontakterna är som tomtebloss, man bygger upp en massa förväntan och investerar mängder med energi och det brinner och sprakar en stund och sedan är det bara de utbrända resterna kvar. Men jag vill ha en hållbar relation, en som brinner likt en oljelampa. I oljelampan fyller man på olja och ibland brinner lågan högt och klart, ibland är det dåligt med olja och lågan blir liten och tynande. Då gäller det att man fyller på med nytt bränsle för att åter igen få en klar och brinnande låga. Emellanåt kan oljan vara av dålig kvalitet och lågan sotar och man känner sig inte alls tillfreds. Men sedan fyller man åter på med bra och ren olja och kärlekens ljus brinner starkt och klart igen.
För att få en bra relation måste man våga ansa och sköta om sin relation. Man måste låta saker ta tid och växa fram sakta och ge varann en chans att visa vem man verkligen är. Jag vill ha en oljelampa, inte en massa tomebloss!
*Jag har valt att inte länka till den här hemsidan eftersom jag inte frågat om personen i fråga vill bli länkad till.
Fantastiskt bra reflekterat, måste jag säga.
Och du har rätt att en oljelampa är att föredra.
Paradoxalt nog blir man (jag) ju lite beroende av de där tomtebloss-kickarna.
Mmm.. fast jag tycker nog att de där tomteblossen tar en väldig massa energi utan att ge så mycket.
Jag tycker ditt inlägg var mycket bra skrivet. Jag skule gärna vilja läsa inlägget du läst. Jag tycker också tomtebloss tar mer än det ger och letar med olja och tändare efter en oljelampa.
Å vilken bra reflektion. Du talar om mig. Efter åratal i en tomteblossrelation lever jag nu i skenet av oljelampan. Och vill aldrig byta tillbaka.
Jag trodde jag hade en oljelampa men insåg att det inte ens varit ett värmeljus från hans sida – så fel av mig. Just nu tar jag bara ett tomtebloss om det kommer förbi, vill inte – orkar inte med att söka efter en oljelampa. Inte nu. Kanske om några år – för det är som du säger, man ska satsa 100 % om man vill uppnå ett riktigt förhållande.
Corleonia:
Tyvärr är det nog ofta så att det man tror är en oljelampa visar sig vara bara ett värmeljus.
Lobelia:
Har man väl hittat sin oljelampa vill man nog abslut inte byta. Grattis!