Tågresan från jobbet som jag berättade om i förra inlägget, visade sig inte bara vara dyr utan förvandlades till en verkligt otrevlig historia.
När man åker lokalt, som det kallas när man reser en kortare sträcka med ett fjärrtåg, brukar man inte ha någon platsbiljett utan sätter sig där det är ledigt. Tåget var rätt fullsatt, men jag satte mig på en plats, som i alla fall tillfälligt, verkade ledig. Man får ju vara beredd att flytta sig när den som har platsen kommer.
Jag satt där och svarade på några sms jag fått. Plötsligt dyker han som har platsen upp och jag säger: ”Är det din plats så ska jag flytta på mig.” För mig är det helt odramatiskt, jag åker en hel del tåg trots att jag har bil.
Men killen, typ i 40-årsåldern, som har platsen börjar anklaga mig för att jag kanske stulit saker ur hans väska och kläder. Jag har inte ens sett någon väska. Plötsligt kommer hans kompis älgande med stora kliv och vrålar högt att han ska kolla att kameran är kvar så jag inte snott den.
Jag blir alldeles perplex, jag har verkligen inte stuligt något! Jag flyttar mig först till ett annat säte, men killarna uppträder på ett så obehagligt sätt och har ju dessutom ljudligt pekat ut mig inför hela den tämligen fullsatta vagnen som en misstänkt och möjlig tjuv. Jag reser mig upp och förflyttar mig till en annan vagn där jag inte vågar ta någon plats och där jag ställer mig med mina händer väl synliga för alla så ingen ska tro att jag muddrar någons baggage. I Bålsta går en dam av och jag frågar snällt om jag kan få överta hennes sittplats. Det får jag och sätter mig där.
Gott folk, bara så ni vet, jag är legitimerad sjuksköterska med specialistutbildning i anestesi (narkos) och intensivvård. Just nu jobbar jag som nattsjuksköterska på intensivvårdsavdelningen på lasarettet i Enköping och eftersom jag har en lön i överensstämmelse med min både gedigna utbildning och långa och breda erfarenhet behöver jag inte försörja mig genom att åka på tåget mellan Enköping och Stockholm och muddra medpassagerarnas fickor och väskor. Att anklaga mig för det, helt utan grund, är inte bara korkat och oförskämt, det rubriceras juridiskt som ärekränkning*.
*Ja, jag har kollar juridiken kring det här och hade jag inte varit både trött och förkyld hade jag sett till att de här killarna blivit åtalade.
Du skriver så att jag känner precis vilken jäkla kränkning det var.
Så bedrövligt att känna sig sådär när man är en snäll, smart, ärlig ,laglydig och dessutom högskoleutbildad person!
Jag förstår att du skulle vilja visa dem vem du var så att de fick be om ursäkt. Förstår precis!
Blää…
Kram 🙂
Ja, det var så kränkande och så oförtjänt orättvist.
Kram! 🙂
Fy säger jag. Det hjälper inte ens att tänka på de små förkrymta självkänslor dessa människor måste ha. Att bli grundlöst anklagad är bland det värsta jag vet, och det värsta är att man ofta blir så perplex så man inte kommer sig för något. Heja Kraka!!
Men du…i det här samhället får vi raskt lära oss, att misstänka alla för allt. Man måste till och med uppge personnummer för att få kliva på tåget. Allt ska kontrolleras in i minsta detalj, alla är vi misstänkta fuskare i försäkringskasseögon och socialförsäkringsögon. Är det då så konstigt, att somliga medborgare tror sig förföljda av tjuvar och bedragare – eftersom ”samhället” anser att alla ju är sådana????
Jag är ingen vän av kontrollsamhället.