90-årsfirande igen

För inte så länge sedan, i oktober, var jag på ett 90-årsjubileum. Det var först ett heldagsseminarium om klimatet och på kvällen middag i Immanuelskyrkan. Det var många människor, ett flertal som jag känt i många decennier, och jag orkade aldrig blogga om den tillställningen. Jag bara nämnde den i förbigående. Jubilaren den gången var Broderskapsrörelsen, de som en gång hette Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund, numera Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.
Det var en trevlig tillställning och de flesta av förbundets ordföranden fanns på plats. De hade alla något att berätta, inte minst Evert Svensson som med sina 94 år är en ren gåva att ha fått lära känna. Träffade honom redan 1986, på Alternativ semester i Bokenäs utanför Uddevalla. Han är en imponerande man, inte minst för att han var med på den första Ship to Gaza 2010. Den som är snabb i huvudräkning kan lätt lista ut att han då var 85 år. Han har skrivit en mängd böcker om Palestinafrågan, som är ett av hans expertområden, men också en memoarbok som jag rekommenderar varmt: Mitt namn är Evert: Folkvald med förtroende.

Igår var en helt annan dag. En dag som började som alla andra. Förutom då att jag drabbats av ett nytt skov i den här förfärliga förkylningen som tog sin början i september-oktoberskiftet. Det är precis en sådan förkylning som skulle må bra, eller förkylningen skulle förstås må dåligt och dö, av en ordentlig antibiotikakur. Den har en del uppenbara inslag av bakteriell infektion. Men jag orkar verkligen inte uppsöka en vårdcentral igen och få höra att jag inte är förkyld utan i själva verket döende i en kronisk lungsjukdom. Har du inte läst inlägget förut så missa det inte! Det är ju fullkomligt nonsens. Det vet varje människa som har koll på min trekkinghobby.

Jag började dagen med att plugga, åt lite lunch och så småningom gjorde jag mig i ordning för att åka på dagens 90-årsjubileum i Mariefred. Innan jag gav mig av ringde jag min son, som kör varubil för sin försörjning, och frågade om han trodde att jag borde åka över Enköping istället för via Södertälje. Det rekommenderade han eftersom det var köer och stopp på Essingeleden åt båda hållen.

Vägen mellan Enköping och Strängnäs är lite av en mardröm i mörker. Det är enormt mycket vilt som kan tänkas korsa vägen. Tack och lov körde jag inte på något, såg inte ens något som korsade min väg. Det jag däremot såg var ett antal bilar vid vägkanten och människor som stod runt någon på marken. Jag var övertygad om att det var en människa som låg där vid vägkanten.
Som specialistsjuksköterska kunde jag inte bara åka förbi, trots att jag hade lite bråttom. Jag stannade bilen framför de andra bilarna och lyckades krångla mig ur när det var en kort lucka i trafiken. Aldrig är det väl så mycket trafik som när man behöver ut ur bilen.

Det visade sig att ingen människa var skadad, en kvinna hade kört på ett rådjur och fått hjälp att avliva det och man väntade nu på polisen som man haft kontakt med. Inte ens en intensivvårdssjuksköterska kan återuppliva ett dött rådjur så jag bestämde mig för att åka. Men nu var det helt hopplöst att ta sig in i bilen igen via förardörren. Jag blev tvungen att åla mig över från passagerarsätet, en inte helt lätt manöver i klänning.

Nu kan man ju tycka att jag fått min dagliga portion av skräckblandat äventyr. Men icke då.

Jag kom fram till Mariefred och parkerade där min bror och svägerska brukar stå. Man kan stå där dels gratis, dels utan P-skiva. Vet ingen parkering inne i Mariefred där man kan stå mer än 2 timmar. Det var för kort tid.
Precis när jag klev ur bilen kom en EPA-traktor och rejsade runt. Fort som bara den och svängde. Det var otäckt i mörkret!
Men jag tände ficklampan i mobilen och signalerade med den att jag gick där. Hoppades på att den som körde inte var rent ond och skulle köra på mig med avsikt. De flesta busungar är ju faktiskt inte onda. Trots allt.
Men när den sedan började köra ute på gräsmattan där jag gick i kanten blev jag rädd. Det var säkert meningen att jag skulle bli det. Jag fattade tag i en lyktstolpe och höll mig tätt intill den. Eftersom jag inte sprang för att komma undan var jag uppenbarligen inte rolig och EPA-traktorn gav sig iväg ut på vägen igen och försvann.

Jag slank in på Cirkel K och köpte en korv med bröd. Visste att det skulle bjudas på kaffe och tårta och jag hade inte ätit på åtskilliga timmar. Sedan gick jag till IOGT-lokalen där Mariefreds Socialdemokratiska Förening skulle fira sitt 90-årsjubileum.

Det började med att vi hälsades välkomna och fick en historisk genomgång av Maj-Lis Lööw. Efter lite sång fick utbildningsminister Anna Ekström ordet. Hon sa en hel del klokt, men ord och handling måste bli ett om det ska bli till nytta.


Efter Annas tal och ännu en sång fick vi hugga in på de vackra tårtorna, en gåva till föreningen från Strängnäs Arbetarekommun.

Efter fikat blev det frågestund och jag passade på att fråga vad man hade för planer för att få de 12-14-åringar som lockas av spänningen i kriminella gäng att tycka skolan är mer spännande. Måste väl säga att jag inte tycker att hennes svar var varken tillfredsställande eller värdigt en socialdemokratisk minister. Men så är det ju alltid. Höjdarna lever i en annan verklighet än vi som har gängskjutningar, kalashnikovs och social misär som närmaste granne. Man behöver se med egna ögon, prata med de här människorna och vara en del av orten för att förstå.

Det var trevligt att träffa gamla vänner, jag satt 10 år i styrelsen som kassör på den tiden då jag bodde i Mariefred och brukar försöka komma på jubileum och festligheter. Jag är medlem i föreningen, men de flesta aktiviteter och möten är alltför lokala för att locka mig.


Föreningens ordförande Ingrid Fäldt och utbildningsminister Anna Ekström

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

5 svar på 90-årsfirande igen

  1. Ingrid skriver:

    De är envisa de här förkylningarna. Jag fick ju en ungefär på samma gång som du och den känner jag fortfarande av. Fortfarande kan jag helt plötsligt få hostattacker och det känns nästan som om förkylningen ska börja om igen.
    Vilken dramatisk färd du fick till Mariefred – bilolycka och e otäck EPA-traktor!
    Hoppas att du kryar på dig kvickt!
    Kram, Ingrid

  2. Mia skriver:

    Onödigt spännande, jaaaa verkligen! Tur att det trots det trista i påkörningen, att det inte var en människa som skadats eller rent av dödats…. EPA-traktorer verkar vara ett ständigt bekymmer, i vår centralort klagas det högljutt, med all rätt, där kör dom runt på gatorna och sladdar med risk för livet på både dom själva, andra och djur….Dom förstår nog inte hur farligt det kan vara 🙁 Läser också att du inte fick nåt vettigt svar på din fråga i frågestunden men det är väl som du skriver, att höjdarna inte vet vad som egentligen händer i vår verklighet. Tragiskt eftersom det är dom som bestämmer hur det ska vara och hur det ska bli!
    Usch, det här blev onödigt lång kommentar 🙂 får avsluta med ett: Krya på dig!

  3. Znogge skriver:

    Envisa förkylningar är verkligen jobbiga att dras med. Hoppas i alla fall att den snart tröttnar på dig. När det gäller resan så tycker jag att den var onödigt dramatiskt faktiskt. Vid vår skolan håller ett antal EPA-traktorer till och de kör som galningar.

    Suck och god morgon!

  4. Pingback: I gränslandet mellan arbete och fritid | Kraka

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nio − två =