Lugnet lägger sig och själen finner ro

Reste från Stockholm i morse tillsammans med en av mina vänner. På vägen ner passade vi på att plantera blommor på min farfars grav i Norrköping. Han har varit död länge, mycket länge. Men vi har vårdat hans grav under alla år. Jag minns hur vi när jag var barn reste ner för att plantera och göra fint.

Farfar dog redan 1935 och jag har självklart aldrig träffat honom. Han ligger begravd på den del av kyrkogården där fattiggravarna finns. Jag såg i dag att hans grav är den enda av gravarna som finns kvar där. Men vi har fått löfte om att hans grav får finnas så länge vi sköter den.

För mig är han, och hans liv, en symbol för arbetaklassen och livet som fattig och hårt arbetande stenläggare på 1920-30-talen. Han var omtyckt och jobbade hårt ett helt liv. Ändå fick han bara en plats på fattigdelen av kyrkogården. Kyrkogården är både stor och gammal och går man runt där kan man göra en verklig klassresa. Det syns tydligt på gravarna vilken status den som ligger där hade i livet.

Efter besöket på kyrkogården fortsatte vi ner till Motala. Vi var tidiga och tog en sväng på stan. Det var kallt och jag som hade kjol och bara ben frös något alldeles fruktansvärt. Vi hämtade min väns startnummer och sedan gick vi och drack kaffe.

Klockan fem var vi vid huset där vi hyrt in oss för att träffa resten av gänget. Vi är ett gäng på nio tjejer som åkt ner för Tjejvättern. Men jag ska inte cykla i år, känner att jag behöver vila istället. Det har varit alldeles för mycket den här våren med jobbet, förtroendeuppdragen och livet.

På kvällen gick vi ut och åt allihop. Vi bor nära centrum och gick ner till torget där vi hittade en bra restaurang. Jag åt fläskfilé med räkor, sparris och bearnaisesäs. Den hette MacCahan, men kan väl sägas vara en variant av fläskfile Oscar. Gott var det i alla fall!

Nu har jag hittat mig ett eget hörn i huset och lyssnar på musik i lurarna medan de andra lagt sig för att sova. De ska ju, till skillnad från mig, upp tidigt imorgon och cykla tio mil.