In memory – pappa

Idag skulle min pappa fyllt 98 år om han fortfarande varit i livet. Nu är det inte så, han blev bara 80 år och det har gått många år sedan han dog.

Pappa var född i Norrköping och trots att jag vet både var han växte upp och varit i Norrköping många gånger så vet jag inte så mycket om hans barndom. Knappast något alls faktiskt.

Kanske beror min brist på vetande att jag aldrig fick träffa varken farmor eller farfar? Eller att jag var ganska ung när hans syskon gick bort? Annars är det väl just minnen från föräldrars barndom som deras föräldrar och syskon ska förmedla. Det är de som ska berätta alla de där pinsamheterna och tokigheterna som man annars aldrig får veta.

Det jag vet är att pappa tidigt intresserade sig för reklam och att hans firma för affischering och annonsering var hans livsverk så länge han levde. Han byggde upp sitt enmansföretag från noll och inget och när inte längre han fanns fanns inte heller hans företag. Så är det nog för många enskilda företagare.

Som barn tillbringade jag en hel del tid tillsammans med pappa när han jobbade och jag älskade att åka med honom i bilen. Jag blev aldrig mätt på att leka inne på Folkparksområdet i Södertälje medan han jobbade där inne, blev aldrig mätt på att gunga i parken vid Majtorp eller att åka med på affischeringsrundan på landsbyggden bara för att nämna några.

Som tonåring tappade jag bort den där närheten till pappa, som man nog ofta gör när man växer upp och får nya intressen. Men när jag själv fick barn hittade vi tillbaka till varann igen och pappa var en fantastisk morfar åt min son. Tråkigt nog fick vi inte ha honom kvar så länge och jag tror inte att min son har så väldigt många egna minnen från tiden med sin morfar. Måste komma ihåg att fylla i minnesluckorna med bilder och berättelser. Människor lever i våra hjärtan så länge vi minns dem.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

3 svar på In memory – pappa

  1. Snorkfröken. skriver:

    Härligt att läsa om en dotter med en närvarande far, det hör inte till vanligheterna.
    Ja männsikor lever i våra hjärtan så länge vi minns dem, det är helt sant.
    Min kloka och fantastiska mormor. Min förebild av kvinnlig jäklaranamma och intergitet lever i högsta grad kvar hos mig och inspirerar mig dagligen trots att hon varit borta i femton år.

  2. TC skriver:

    Det är märkligt när du skriver om det,min egen far lever, men han har inte pratat så mycket om sin egen barndom ändå…

  3. Pingback: Krakas blogg » Blog Archive » Tiden som går blir till år

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *