Hundra procent semester – tredje dagen

När jag vaknade på tisdagsmorgonen kom jag inte ihåg att jag skulle packa ihop och checka ut från vandrarhemmet. Men efter en stund kom jag ju på det och skyndade ut i duschen. Sedan packade jag ihop mina saker och tvingades inse att mina två nyinköpta badlakan var tvungna att följa med i en egen kasse. Det fanns inte en millimeter av plats i resväskan.

När jag packat klart gick jag ner i sjävhushållsköket och gjorde frukost. Satt där i lugn och ro för att sedan gå iväg till busshållplatsen. Det är så att bussen till Köpenhamn har en hållplats vid Mobilia köpcenter, alldeles i närheten av vandrarhemmet. Det tog med andra ord inte mer än fem minuter att gå dit. Naturligtvis kom jag alldeles för tidigt och fick sitta och vänta länge. Men det var skönt ute och gick ingen nöd på mig.

Till sist kom då bussen i alla fall och resan mot Köpenhamn började. Det var lite häftigt att åka över Öresundsbron, den bro där jag en gång för många år sedan var med på den halvmara som invigde bron. Det var länge sedan, nästan som i ett annat liv.

Jag hade ju tänkt kliva av vid centralstationen, men något blev fel och jag är inte jätteorienterad i Köpenhamn, det är precis tio år sedan jag var här senast. Då tillsammans med min son som en start på vår interrailresa genom Europa. Det var sommaren 1999. Vi var bara helt hastigt i Köpenhamn, hade åkt nattåget hit ner för att härifrån sedan resa vidare utan att ha någon detaljplanering. Det jag minns tydligast är två saker: Vi kom tidigt på morgonen och ville ha något att äta. I Sverige är 7-eleven ett billigt alternativ för kaffe, dricka och sådant. Här kostade en kaffe, en coca-cola och två bullar cirka sjuttio danska kronor och då ska man komma ihåg att det är tio år sedan! Det andra minnet är att vi besökte Vor Frelsers kirke. För den som inte vet så är det den kyrkan som har en trapp utanpå tornet som man kan klättra upp på ända upp till kyrktornets topp. Usikten är vidunderlig, men jag har inga planer på att göra om den klättringen. Speciellt som jag inte har en 13-åring med mig som jag vill impa på. Nu är jag ju tack och lov inte höjdrädd, men det är rätt läbbigt ändå att klättra utanpå ett kyrktorn.

För att åergå till den här Köpenhamnsvistelsen så blev det så att jag klev av vid Kongens Nytorv. Det innebar att jag fick dra min resväska genom hela Ströget i folkträngseln, en upplevelse jag gott kunnat vara utan. Men det är ju tack och lov inte så långt, i allla fall inte för en långdistansvandrare som jag. Men folk flyttar sig ju inte och hur jag än försökte kryssa mellan folk så var det ju alltid någon som skulle snubbla på min väska. Jag var både hungrig och irriterad och när jag kom fram till Rådhusplatsen satte jag mig ner och drack en öl och åt en toast. Sedan kunde jag med förnyade krafter gå den återstående biten till mitt hotell. Jag kunde ju också konstatera att det var hit bussen skulle kommit om jag bara snällt suttit kvar. Men jag frågade en av de andra passagerarna och hon påstod att man kört förbi stationen för länge sedan. Jag förstår ju så här i efterskott att språkförbistringen nog gjorde att hon trodde att jag menade flygplatsen. Jodå, Kastrup hade vi passerat för lääänge sedan.

När jag checkat in på hoellet och konstaterat att det var ett litet gulligt rum med ett stort duschrum/toalett tog jag en dusch och la mig en stund och såg på TV. Jag brukar ju nästan aldrig se TV, men på hotell dras jag till den där ”lådan” som flugor till en sockerbit. Kunde också konstatera att internet inte var gratis på hotellet.

När jag vilat klart gick jag ut på stan. Jag promenerade bara omkring, tittade i affärer, satt ner och drack ett glas rpsévin, traskade vidare, drack kaffe och såg mig omkring. Kände mig inte hungrig och bestämde mig för att istället köpa mig en liten flaska vin och lite ost, hade ju en del bröd kvar som inte gått åt medan jag bodde på vandrarhemmet. Så tro det eller ej, men jag tillbringade min första kväll i Köpenhamn framför TV:n och tittade på Allsång på Skansen medan jag åt brieost på fullkornsbröd och drack rött vin.  

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *