Beredda gärningar

Imorse hade jag planerat att åka hem med tåget 08.13. Det var bara ett problem, jag hade tagit fel på dag och det gick inget tåg vid den tiden på söndagar. Första tåget skulle gå 10.13 och det var ju alldeles omöjligt för mig. Jag var bara tvungen att vara i Kista kyrka före klockan 11.00. Jag skulle ju sköta avtackningen av både notarien och vår kyrkoherde, Michael Öjermo, som slutar nu i årsskiftet.

Jag fick fullkomlig panik och det blev alldeles tomt i huvudet. Men jag visste att jag var tvungen att förflytta mig från Enköping till Kista på något sätt, om det sedan skulle vara med kvast eller genom teleportering var ovässentligt.

Jag får plötsligt syn på en buss som är på väg att lämna busstationen. Den har redan åkt iväg en bit och jag ser ju att den inte ska dit jag ska. Men jag rusar genom snön ivrigt viftande med armarna. Busschaffören stannar och släpper på mig. Jag förklarar mig situation och han berättar hur jag ska åka, var jag ska byta och att jag kan köpa en sms-biljett.

Bussen går genom ett vitt och fridfullt Uppland, jag vaggas till lugn och känner att det kommer att gå bra. Efter fyra byten är jag framme där jag bor och i rulltrappan upp möter jag en av mina vänner, tillika kyrkvärd och körsångare. Han undrar ju om jag inte är på väg åt fel håll och jag ropar något förvirrat om att jag haft en tuff morgon men att jag bara ska hem och byta kläder och sedan komma till kyrkan. Att jag överhuvudtaget kunde ta mig fram i tid var som att gå i beredda gärningar, som om en högre hand styrde.

Hemma blir det snabbt byte av kläder och sedan ångar jag på genom snön till fots ner till Kista kyrka. Jag är nog där ungefär en halvtimme innan vi ska börja och jag hinner prata med dem jag behöver byta några ord med och fixa lite förberedelser. Sedan avlöper allt fint.

Det är ungefär 170 personer som firar gudstjänst i Kista kyrka, hör Michael Öjermo avskedspredika och som är med och tackar för de år han varit kyrkoherde i Kista. Det är ju också en avskedsdag för Kista församling efter 30 år. Från första januari går vi samman med Spånga och blir Spånga-Kista församling.

Vid kyrkkaffet sjunger kören, Järva röster, hyllningssånger till Kista och till kyrkoherden. När de sjunger en egen text byggd på Ted Gärdestads Jag vill ha en egen måne börjar jag nästan gråta och jag får sedan höra att det är många som haft tårar i ögonen denna dag.

För att orka gå på Järva rösters julkonsert på kvällen smiter jag sedan ner i källaren och in i ungdomslokalen som just idag var tom. Låser om mig och somnar sött på en av sofforna. Tio minuter innan konserten ska börja ringer min klocka och jag stiger upp och går upp till kyrksalen och får lyssna på en fantastisk vacker julkonsert. En solist sjunger O helga natt och när kören stämmer in i ”Folk fall nu neder…” då rinner tårarna utmed mina kinder. Kista församlingen går i graven och inget kommer någonsin att bli som det varit igen.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *