O, hur saligt att få vandra

Annandag påsk och dags för Emmausvandring. Som ni kanske minns så gjorde jag och en av kamraterna i pilgrimsgruppen en rekognoceringsvandring för ett tag sedan, då i strålande sol. Men idag var det snöblandat regn, blött och grått.

Men trots vädret var vi åtta stycken som samlats i Kista kyrka för att där börja vår Emmausvandring. Vi inledde med ringning i vår lilla vällingklocka vi har inne på kyrktorget och läste den första textläsningen:

”På första veckodagen var två lärljungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade. kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom.

Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar om?”

De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar”:

”Vad har hänt?” frågade han.

De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, han som var vår profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skulle befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever.  Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.”

Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå i sin härlighet?”

Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.”

Vi började sedan vår vandring från Kista kyrka mot Spånga. Vi gick via Körsbärslunden, en minnesplats för de tolv personer, åtta barn och fyra vuxna, som dog i den stora bussolyckan 1988. Det var under en skolresa till Norge. Det är en händelse som satt djupa spår i Kista och blivit ursprunget både till Febe, som är en stödförening för föräldrar som mist barn, och till hela det kyrkliga katastrofberedskapsarbetet.

I Körsbärslunden läste vi den andra läsningen: ”De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll, och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem.” 

Under tystnad gick vi sedan upp till Eggeby gård där vi plockade fram den lilla matsäck vi hade med oss. Jag drack mitt kaffe och fick lite värme i kroppen. Det var verkligen kallt och ruggigt.

Vi gick ner till en runsten, inte många hundra meter från minnesplatsen för bussolyckans offer. Även denna plats är en minnesplats för ett barn. Ragnhild, en vikingakvinna, lät resa den till minne av sin ende son Anund. Vi samtalade om kopplingen mellan de båda kvinnorna som mist sin son, Ragnhild som mist sin son Anund och Maria som var mor till Jesus. Sedan gick vi vidare.

Under resten av vägen stannade vi till och läste de två återstående textavsnitten:

”När han sedan låg till bords med dem, tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn.”

”Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hänt dem på vägen och hur han gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.”

Framme vid Spånga kyrka förenades vi med dem som gjort en vandring kring Spånga kyrka och firade sedan gudstjänst tillsammans. Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe i prästgården. Vi fick hembakat bröd, ost och marmelad och en liten god kaka.

Vädret hade nu blivit bättre och vi var några som valde att gå vägen tillbaka till Kista också. Men när jag hämtat min väska i kyrkan tog jag T-banan den sista biten hem.

*Texen är hämtad ur Lukasevangeliet kapitel 24 verserna 13-35. Det är den här texten som inspirerat till hela konceptet med Pilgrimsvandring. Att göra Emmausvandring på Annandag påsk är en tradition och den genomförs på många platser, både i Sverige och i andra länder.

 

 

 

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

1 svar på O, hur saligt att få vandra

  1. Pingback: På vägen från Kista till Spånga | Kraka

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *