Leverfesten

Den första levertransplantationen i Sverige gjordes i november 1984 på Huddinge sjukhus. Det var en svårt sjuk 12-årig flicka som opererades. Sedan dess har många patienter fått en ny lever och på Huddinge har man passerat 1000 transplanterade levrar.

Transplantationskliniken höll med anledning av de tusen levrarna fest ikväll för all personal som jobbar med transplantationer på olika sätt. Det är många som finns runt omkring och gör olika arbetsuppgifter, inte bara leverkirurgerna och teamet i operationssalen. Det är hepatologer (levermedicinare), laboratoriepersonal, personal på olika avdelningar där patienterna ligger, intensivvården och många fler.

Festen hölls i en festlokal inne i Stockholms city och vi bjöds på mat, vin och underhållning. Det var god, men lite speciell, mat. Vi fick något slags marinerad tonfisk som förrätt och först var det lite svårt att avgöra om det var fisk eller kött man åt. Då var huvudrätten mer självklar med en ordentlig köttbit och potatis i en annorlunda formation, en fyrkantig kub som man först undrade vad det kunde vara. Efterrätten var en mycket god glasskula på en botten av kladdkaka. Vinerna var goda och kaffet värmande, vilket behövdes för det var kallt i lokalen.

Underhållningen var rolig och anspelade på transplantaioner och gav upphov till många igenkännade skratt. Omväxlande med underhållningen höll de läkare som är de verkliga pionjärerna inom levertransplantaion tal och berättade hur det varit i starten av verksamheten. Det är inte alltid så lätt att starta upp en helt ny verksamhet.

Det var en trevlig fest, men jag valde att åka hem efter middagen. Det skulle bli dans om en stund och man började röja undan borden. Men jag frös så hemskt och längtade bara efter min tjocktröja och min kappa för att värma mig. Jag avskyr att frysa och är en extremt frusen människa. Den där lite cozy värmen som brukar vara på stora fester saknade jag verkligen och även om jag förstår att jag säkert blivit varmare om jag stannat och dansat så drabbades jag av hemlängtan. Men jag är nöjd med kvällen, jag träffade många från min tid på transplantationsavdelningen i början av 2000-talet då jag jobbade där i ungefär två och ett halvt år. Det var också många av mina nuvarande kollegor på intensivvården som var på festen. Man behöver verkligen fest och avbrott i vardagen!