Det finns där på hårddisken någonstans

Igår kväll när jag parkerade utanför jobbet böjde jag mig ner för att plocka upp några saker som ramlat ner på golvet. En vanlig och inte speciellt komplicerad manöver.
När jag sedan öppnade dörren för att kliva ur plingade varningssignalen som ska göra mig uppmärksam på att jag glömt släcka lyset.
Nu var det så att jag alls inte glömt lyset på och jag blev väldigt irriterad. Men efter en stund kom jag ihåg att jag varit med om samma för några år sedan. Då var dimljuset på.
Jag letade frenetiskt efter reglaget till dimljuset som jag naturligtvis inte kom ihåg var det sitter. Det enda jag drog mig till minnes var att det sitter på ett dumt ställe som inte alls är speciellt logiskt.
Fram med instruktionsboken och leta efter dimljus, lyse, belysning och bilden på var alla knappar och reglage sitter. Men icke sa nicke, jag kunde inte finna det någonstans. Blev mer och mer stressad och var tvungen att ge upp för att inte komma för sent till jobbet. Jag stämplade in med endast två minuters marginal.

Jag utgick från att batteriet skulle vara urladdat och bilen inte gå att starta. Det skulle bli att ta buss och tåg hem och sedan be någon arbetskamrat hjälpa mig imorgon. Jag har egna startkablar i bilen och det brukar underlätta när man behöver hjälp.

När jag räknat mina vätskebalanser, registrerat i Fenix, det vårdtyngdsmätningsinstrumet vi använder, skrivit ut rapportblad till dem som skulle komma och jobba dag och bara skulle ge en insulinspruta innan jag var beredd att göra nattens sista insats som samordnare med att rapportera i Belport och sedan hålla i morgongenomgången innan jag lämnade över till dagkollegorna då såg jag som i en vision precis var det fördömda dimljusreglaget sitter.

Som tröst fick jag sedan igång bilen, den där dimljuslampan drar nog inte så mycket ström trots allt eftersom jag inte ens märkte av att den varit på i nästan elva timmar. Men visst är det märkligt hur information och kunskaper som finns lagrade i hjärnan plötsligt dyker upp när man minst anar det och man får nästan som en uppenbarelse.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *