På vägen från Kista till Spånga

I måndags, då det var annandag påsk, hade vi vår traditionella Emmausvandring. Sedan vi gick samman med Spånga har vi gått sträckan varje år, vartannat år från Kista till Spånga och vartannat åt motsatta hållet. I år startade vi alltså i Kista.

Vi var åtta personer som mött upp för att gå tvärs över Järvafältet, ha några stopp för reflexion och sedan delta i gudstjänsten i Spånga kyrka.
Vi började med lite kaffe på kyrktorget i Kista kyrka. För att vara ärlig var det jag som drev på just det momentet, men alla tyckte det var gott med en kopp innan vi gav oss av. Medan vi drack berättade vår diakon Ylva för oss om byggdens historia.

Vi gav oss av och vårt första stopp var Körsbärslunden, den plats där föräldrar till de tolv barn och fyra vuxna som omkom i bussolyckan i Måbodalen i Norge 1988 planterat träd och gjort en minnesplats. Där stannar vi alltid och har en kort andakt.
Sedan fortsatte vi till Spånga med ett par ytterligare stopp, det sista precis utanför kyrkporten där jag fått till uppgift att läsa en tackbön för vår vandring.

Inne i kyrkan hade man börjat gudstjänsten, men vi satte oss i bänkarna och var snabbt en del av den lilla skara som var där. Kommer man från Kista är man van vid fullsatt kyrka och blir alltid lite förvirrad när det är glest i bänkraderna och vet inte var man ska sätta sig eftersom det finns så många platser att välja på.
Prästen predikade om sig själv, också det ett typiskt spångasyndrom, det gjorde deras gamla kyrkoherde ofta. Men alla kan ju inte vara bra på att formulera budskapet på ett sätt så det når alla och de gör säkert så gott de kan men det räcker inte hela vägen.
Vi från Kista var dessutom ruskigt besvikna för att man inte firade pilgrimsmässa, det är passande att göra det på annandag påsk som är en pilgrimsdag till minne av de lärljungar som på sin vandring till Emmaus mötte Jesus på vägen, inte kände igen honom och trodde att de pratade med en främling ända tills de på kvällen skulle äta tillsammans och han väldignade och bröt brödet.

Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe i prästgården och kaffe är ju alltid gott. Prästen gick och satte sig i ett annat rum och deltog inte i gemenskapen. Jag upphör aldrig att förvånas över alla stolligheter de har för sig där borta på Spångasidan… *suckar djupt, uppgivet och med stor sorg*

Efteråt promenerade vi hem igen, skildes åt när vägarna gick isär och vissa skulle till Akalla, Husby och några tillbaka till Kista. Jag följde med tillbaka till Kista och sedan satt jag och Ylva inne på vår atriumgård i solen och pratade en stund om våra intryck från dagen.

 

 

Alltid så fint på borden på kyrktorget i Kista

 

                               

                                  Andakt i Körsbärslunden

 

 

 

Minnessten i Körsbärslunden

 

 

 

                               Inskriptionen på stenen

 

Koret i Spånga kyrka, en vacker kyrka där de äldsta delarna är från mellan 1175-1200.
Den ligger mitt i det brusande livet i Tensta och skulle kunna vara så mycket mer en samlingsplats för religionsdialog och gemenskap – om man bara ville

 

 

 

    Vackra, medeltida takmålningar

 

 

 

På vägen hem ser vi att våren äntligen är på väg

 

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

1 svar på På vägen från Kista till Spånga

  1. Gunnar skriver:

    Det låter trevligt med er vandring tycker jag. Kan tänka mig att vi alla behöver ägna lite tid åt eftertanke i vår hetsiga tillvaro

Lämna ett svar till Gunnar Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *