Det är då jag inser skillnaden

Vården är slitig och att arbeta med de svårast sjuka är slitsamt både för kropp och själ. Att ständigt vara allert, ligga steget före och hålla koll på att den sjuke har en optimal vård är krävande. Till det kommer alla fysiska moment med bäddningar, vändningar och omvårdnad. Hur många av er som inte jobbar i vården kan ens föreställa er hur tungt det är att vända en patient på låt oss säga 120 kg, vilket inte är en ovanlig vikt idag, och bädda rent i sängen inklusive madrasskyddet. Hur många av er vet ens hur man gör när patienten, förutom sin höga vikt, också har ett antal dropp som inte får rubbas och en slang från respiratorn som är fäst vid antingen en ”tub”, alltså en annan slang, som går ner i luftvägen, eller en trach, en mindre slang, som går in genom ett hål på halsen för att säkerställa att patienten får luft.

Vi vänder oftast våra patienter var tredje timme, det hinner med andra ord bli tre gånger per patient under en natt. Är man underbemannad har man många patienter som ska vändas och det blir då kanske tolv gånger med den ovan nämnda proceduren. Ja, förutom madrassvaret då som bara byts vid behov. Men en svårt sjuk patient svettas ofta kopiöst eller så har denne haft en ordentlig diarré och då måste man byta ända in.

Förutom vändningar, tvättande och basal omvårdnad ska dropp bytas, läkemedel blandas och ges till patienten/patienterna. Det ska skrivas i journalen, pratas med oroliga anhöriga som ringer eller finns på avdelningen. Det gäller även nattetid, även om anhörigsamtalen är betydligt fler på dagtid.

På morgontimmarna, speciellt den sista timmen, är man som sjuksköterska fullt upptagen med att läsa av pumpar och nollställa dem och räkna ut vätskebalanser. Det finns för det mesta ett balansmål för den enskilda patienten som ska gå ihop sig på slutet och man behöver därför ha kontroll över in och ut kontinuerligt under passet. Blodprover ska tas och slutligen är det dags att rapportera över till en kollega inför nästa arbetspass. Har man otur har patienten legat länge och har en diger sjukdomshistoria medan kollegan träffar patienten för första gången och då blir rapporten lång, alltför lång för att man ska kunna komma iväg hem den tid då man slutar enligt schema.

Att det inte är speciellt populärt att få en ny patient mitt i morgonarbetet kan nog även den som inte är förtrogen med miljön föreställa sig. Det ska både göras en inskrivning, förberedas åtgärder som ska verkställas och plötsligt har man missat en massa tid man behövt för att avsluta sitt pass. Är man dessutom helt utmattad redan innan till följd av att man är för få som delar på jobbet och för att man aldrig får ordentligt med ledighet mellan passen för att man ska hinna återhämta sig blir det extra tungt. Det är inte ovanligt att utmattningen leder till sjuksdom och sjukskrivningar som ytterligare förvärrar arbetssituationen.

Jag har den senaste tiden haft hand om patienter med mycket svåra sjukdomar. Patienter som är unga men där livet håller på att rinna ut. Patienter där anhöriga behöver mycket stöd och där vården är tung på alla sätt som jag beskrivit.
Imorse fick jag veta att jag skulle få ännu en svårt sjuk patient, en patient som behövde stora insatser för att livet skulle kunna räddas. Patienten skulle komma alldeles snart och det sammanföll med tiden för provtagning, vätskebalansräknande och annat morgonarbete.

Det är då jag inser hur bra jag mår av att slippa den ständiga stressen. Jag känner mig alldeles lugn och kan uppriktigt säga att det inte är något problem för mig att ta patienten på min sal. Jag känner inget tryck över bröstet, det är inte svårt att andas och jag känner att jag har full kontroll över situationen. Det finns säkert dagar här också som det skiter sig och då arbetssituationen känns övermäktig, minns ett par sådana nätter från förra sommaren. Men det ligger ett lugn i grunden över avdelningen som gör att jag kan vila i mig själv. Jag har fått ett schema som ger mig möjlighet att ladda mina batterier och jag slipper det allmänna stressandet som är så typiskt för Stockholm, inte minst i trafiken.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

4 svar på Det är då jag inser skillnaden

  1. Ingrid skriver:

    Ni som jobbar i vården gör verkligen en enorm insats!

    Min mamma jobbade som vårdbiträde på pensionärshemmet här i Klintehamn i över 30 år, så jag har en liten aning om hur det kan vara. Att arbeta med svårt sjuka människor eller gamla, där det inte finns något större hopp om att livet ska fortsätta så länge till måste vara tufft och det gäller nog att man kan koppla av från jobbet när man är ledig, annars blir det för tungt.

    Jag lyssnade till Kristian Gidlund igår och han sade bland annat att han var tacksam över att ha blivit sjuk i ett land där man ännu tar hand om och bryr sig om de sjuka och svaga i samhället, samtidigt som han kritiserade Alliansregeringen för att den ”sålt ut välfärden till vrakpris”.
    Minskade resurser till vården drabbar ju inte bara de sjuka utan också alla som ska arbeta för att göra tillvaron dräglig för de drabbade.

    Hoppas att du orkar fortsätta ditt viktiga och betydelsefulla arbete!
    Kram, Ingrid

    • Kraka skriver:

      Jag älskar egentligen mitt arbete även om jag blir väldigt trött ibland. Precis som du skrev i din blogg, var Kristian Gidlund fantastisk i sitt program. Han kunde verkligen forma orden så de gick fram.
      Han satte fingret på några viktiga aspekter om synen på sjuka och hur den förändrats sedan den blå alliansen tog över. Ännu har vi en vård för alla, men hur länge…
      Mannen med liknande diagnos, cancer, som jag vårdat de senaste veckorna reste vidare igår till landet på andra sidan. Ett liv är slut, men som Kristain Gidlund sa, han lever så länge någon minns honom.

      Kram

  2. Louise skriver:

    Efter att min mamma kom in i vårdsvängen så har jag fått en helt annan insikt i vårdande yrken. Det du beskriver gör det ännu tydligare.
    Alla ni som jobbar med människor på olika sätt gör mig djupt imponerad, och jag är så otroligt tacksam över att ni finns. Det finns inte många andra yrken som kan mäta sig med era, vad det gäller insats och verkan därav.
    Jag tackar personalen där mamma bor så ofta jag kan, för deras tålamod och till synes eviga styrka …
    Faktum är att jag nästan varje gång vi kommer i vårbehov blir smått förälskad i den personal jag möter …
    … ni värmer, tröstar och lugnar, och gör så otroligt stor nytta …
    Ni är oumbärliga, och jag kan bara hoppas att ni känner hur viktiga ni är för individen, även när man är för sjuk för att kunna förstå eller förmedla det själv …
    Tack för ett mycket bra och informativt inlägg, som förtydligar den enorma börda som kan infinna sig … Ni är guld värda, hela bunten … 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *