Fridag (2015-03-21)

När jag vaknade snöade det fortfarande. Det var alldeles gråvitt ute och det var knappt att jag såg ner till havet.
Jag drack kaffe, lite senare åt jag en förstärkt frukost med korv och ägg och ytterligare något senare drack jag mer kaffe.

På fredagen var det Rocking socks day, en dag jag missade och inte visste om förrän på eftermiddagen strax innan jag skulle gå hem. Synd! Jag hade gärna swichatat mina sockar, jag har alltid två par. Bestämde mig för att ha en egen dag på lördagen med omvända sockar, men ingen kommer att se det annat än mina vänner på nätet.

När jag gjort mig iordning gick jag ut i den gråruggiga kylan. Utanför ytterdörren syntes spår av de soliga dagarna med långa istappar hängande från taket som ett draperi. När jag återvände på eftermiddagen drog jag ner tapparna som hängde precis utanför ytterdörren. Kändes inte helt säkert med så stora istappar ovanför huvudet. De är sylvassa och med lite fallhöjd, vilket de väl inte precis har utanför vår dörr, slår de lätt hål i huvudet på den som får en istapp i huvudet. För några år sedan var det en ung man som dog av just en fallande istapp inne i centrala Stockholm. Vad hjälper det att den ansvarige blev fälld, döden är alltid oåterkallelig. Den unge mannen som dog var jämngammal med min son och kamrat till en annan kille som min son kände. Jag får alltid rysningar när jag ser dessa livsfarliga issvärd som hänger ner från taken inne i stan hemma.

Jag började med att gå ner till sjukhuset. Satte mig i entrén och kollade mail och fixade lite med några bilder, wifi:n är betydligt snabbare och stabilare på sjukhuset än på biblioteket.
Sedan gick jag ner till biblioteket och publicerade de senaste dagarnas dagboksanteckningar på bloggen. Jag skrev också mitt bidrag till veckans Bokbloggsjerka.
Jag hann få några kommentarer som jag svarade på och var också inne på ett antal bloggar jag följer. Men till sist gav jag upp, uppkopplingen var verkligen irriterande långsam och instabil.

När jag kom ut gick jag till Café Prego för att ta en öl och äta lite. Jag beställde en hamburgertallrik. Den hade kunnat vara perfekt om man inte hade den irriterande ovanan att salta sönder maten. Hamburgaren var minst lika salt som salt sill. Så är de här, men jag hade glömt, eller snarare förträngt. Nästa gång ska jag äta en pizza, dem lyckas de sällan förstöra.

När jag kom hem ägnade jag mig åt att dricka vatten, mer än två liter behövdes innan jag kände att jag kompenserat för eftermiddagens saltintag.

Kvällen ägnade jag åt att lyssna klart på boken jag höll på med. Jag började också läsa Panodilpigen av Christine Jönk. En bok jag tror är riktigt bra och läsvärd, skriven av en mor till en 14-årig filcka som tagit en överdos med mer än 80 Panodiltabletter.

I mörkret satt jag och funderade lite över livet, det som varit, som är och som jag planerar. Utanför finns en gatlykta och den lyste upp istapparna utanför mitt fönster.