Panodilpigen

Panodilpigen är skriven av Christine Jönk och utgiven av Forlaget LinjeH 2014. Bokens ISBN är 978-87-92769-17-6. Författaren är mor till flickan berättelsen handlar om.

På ett öppet, ärligt och självutlämnade sätt får vi följa Amalie och hennes familj genom hela hennes barn- och ungdomsår. Upprinnelsen till berättelsen är då Amalie tar en stor överdos Panodil, en långt större överdos än vad som är vanligt även om det är många tonåringar som tar Paracetamol, den aktiva substansen i Panodil, för att ta sitt liv eller som ett rop på hjälp. 2010 var det mer än 1000 flickor i Danmark som lades in på sjukhus efter överdoser med just Paracetamol.

När jag först hittade boken på hyllan för nyförvärv på biblioteket trodde jag den skulle handla om den överkonsumtion av Paracetamol som är vanlig, i alla fall i Sverige, bland tonårsflickor. En överkonsumtion som inte har suicid, självmord, som syfte men som tjänar som ett sätt att ”behandla” livsångest och det svåra med att vara på väg från barn till vuxen.

Boken visade sig istället handla om Amalie som inte passar in i skolan, som inte kan finna sig till rätta i de stora stökiga klasserna. Trots byte av skola flera gånger fortsätter problemen. En kväll ger Amalie upp och tar nästan 100 tabletter Panodil.

Efter sjukhusvistelsen börjar en kamp för att hitta en plats i tillvaron, en kamp för att få hjälp och stöd. Det visar sig inte vara någon lätt sak och det blir till nästan ett heltidsjobb för hennes föräldrar att ta sig igenom den snåriga värld som skola, kommun och vård visar sig vara.

Det är en skakande berättelse och den borde läsas av alla som på något sätt påverkar barns tillvaro och framtid. Jag vet inte om ungdomsvården och skolan är uppbyggd på samma sätt i Sverige som i Danmark. Men det jag däremot vet, från berättelser från föräldrar jag mött, är att det är minst lika svårt att få rätt hjälp för den som behöver något extra, för den som inte passar in i den vanliga mallen. Jag kommer att bära med mig Amalie och hennes familj inom mig nästa gång jag har en tonåring eller ung vuxen i en IVA säng, en medmänniska som tagit en överdos för att livet skaver och känns övermäktigt.

I slutet av boken finns en dikt skriven av Amalie:
Hold om mig
men du må ikke röre mig
Se mig, se smerten
Men du må ikke kigge på mig
Hör på mig, og jeg fortaelle dig
Men jeg kan ikke fortaelle det
Hjaelp mig
Men hold dig vaek!

20150415_101352-1

Det här inlägget postades i Böcker. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *