Tiden går fort när man har roligt brukar det ju heta och samma tycks gälla när något är nytt och spännande.
Jag har avslutat min tredje introduktionsvecka på Brännskadecentrum och är därmed halvägs inskolad. Man har ett bra och genomtänkt inskolningsprogram för att ny personal på bästa sätt ska bli upplärd. I slutet av veckan var jag två dagar på mottagningen och fick möjlighet att lägga om både brännskador och köldskador. Fick överhuvudtaget lära mig en massa nya saker.
Egentligen hinner jag inte så mycket mer än att arbeta, men lite guldkantt på vardagen har jag trots allt kunnat unna mig.
I onsdags, när jag egentligen hade tänkt åka raka vägen hem och sedan gå och träna på SATS, bestämde jag mig hastigt och lustigt för att kolla in vad gallerian vid stationen hade att bjuda på. Det var i och för sig inte så mycket, men på Waynes coffee drack jag en kaffe och åt en bagel.
På fredagen kunde jag äntligen dricka kaffe på Centrumbageriet, något jag planerade att göra två veckor tidigare men fick då istället skynda mig till optikern för att hämta mina nya glasögon. En vaniljsemla, min första semla i år, fick göra kaffet sällskap.
Jag hade en del planer för fredagskvällen, men jag slocknade ganska snart och vaknade pigg och rask på lördagsmorgonen.
Fylld av energi gjorde jag rent mina båda ugnar, micron och frostade ur kylen, rensade och fixade till. Hade tänkt städa en stund till, men klockan var så mycket att jag blev tvungen att ta tag i förberedelserna inför kvällens Helgsmålsbön.
Jag hann skriva en betraktelse med texten om Jona som fick ett kurbitsträd av Gud som utgångspunkt. Texterna för söndagen, Septuagesima, handlar om tjänst och nåd. Fixade till min förbön så den passade till söndagens texter, laddade ner lite musik från Spotify (egentligen är det inte nedladdning, men man kan göra så att man kan lyssna offline). Jag kopierade också den tyska texten till musiken och gjorde en tolkning, en översättning, att läsa. Sedan var det dags att byta om och gå ner till Akallakyrkan.
Vi var ganska många som firade gudstjänst och sedan delade gemenskapen vid fikabordet efteråt. Riktigt trevligt hade vi.
Efter gudstjänst och fika åkte jag T-banan till Kista för att träffa Petter. Vi skulle ses och dricka lite vin och prata. Han har flyttat hem igen och det var första gången vi skulle ses sedan han kom hem.
Jag som inte hade ätit något under dagen beställde en italiensk burgare, något som visade sig vara en fantastikst god burgare med en mängd olika tillbehör. Egentligen alldeles för mycket mat, men den gick åt vartefter kvällen gick.
Det blev rätt sent innan vi gick hemåt. Petter ville att vi skulle promenera och jag gick med på det, om än ganska motvilligt. Jag var fruktansvärt trött.
När vi kom till Husby var vägen avstängd, det var flera polisbilar och en massa brandbilar utefter vägen. Jag var rätt övertygad om att det var ett bomhot eftersom det var ett så massivt pådrag. Imorse fick jag veta att det hade brunnit i ett soprum, men eftersom folk av någon underlig andledning inte vet hur man ska bete sig vid en brand så blev det rena kalabaliken. Folk rusade ut i den rökfyllda trappuppgången, tillbaka in i sina lägenheter och istället för att göra det självklara, stänga ytterdörren, lät man den stå öppen och fick på så sätt också sin lägenhet rökfylld. Sedan sprang man ut på sina balkonger och skrek i panik. Brandkåren fick plocka ner folk från balkongerna med stegar och de som bodde högt upp fick man använda specialstegar för att nå upp till.
Jag ska inte skriva vad jag tänker, men jag kan inte låta bli att undra vad det är för fel på folk som inte ens kan och vet basic.
Idag, söndag, har jag planerat och planerat om mina planer flera gånger. Det bidde till sist ingenting. Eller det blev det väl kanske trots allt. Jag vilade och såg film. Bland annat en ganska okej film som heter ID:A. Den kan jag rekommendera för er som har Netflix och gillar spänning.
I stort sett hela dagen har jag tillbringat i sängen med laptop och mina trogna katter som sällskap. Jag har druckit kaffe och ätit i sängen också. Katterna fick dock nöja sig med att äta på sin vanliga plats i köket. Det blir så stökigt annars…
Vilken intensiv vecka både på jobbet och fritiden och vilken dramatik vid den där branden.
De är fina dina båda katter.
Kram, Ingrid
Nu ska jag erkänna hur jag gjorde när det för många år sen, när min förstfödda var bebis, nattetid brann i ett källarförråd i vårt hus. True story!
Fullt med rök i trappen. Vi bodde på andra våningen. Jag funderade på om vi skulle kunna ta oss ner från balkongen i nödfall, men vågade inte riskera nåt, skyllde på bebisen… Så vi sprang ut o satte oss på trappen.
Det mest patetiska: Det enda jag tog med mig var en ring jag var rädd om. F ö ingenting, iförd oömma kläder och utan ytterplagg. Hade alltså inte ens kunnat ta mig till jobbet dan efter, om vi evakuerats.
Jag menar: Hur tänker man då?
Försöker trösta mig med att jag läst om nån som endast räddat soppåsen, jag tog i alla fall med mig dottern. O så kollade vi faktiskt att alla i huset verkade vakna.
Tur man inte behövt bevisa sin överlevnadsinstinkt på riktigt… Och bebisen tyckte det var en jättebra idé. 🙂
Pingback: Nu har jag fått Sår | Kraka