Identitetskris och skräckslagna minuter

Plötsligt, när jag åt lunch, insåg jag att mitt ID/passerkort var försvunnet. Jag hade verkligen inte varit någonstans, som tur var. Jag visste med andra ord precis var jag varit hela förmiddagen och dessutom en av de sista saker jag gjort med kortet.

Det blev ändå en jobbig jakt på mitt kort. Alla hjälpte till och vi letade i sopsäckarna på de två rum jag hade patienter, i läkemedelsrummet, vid blodgasapparaten och under bord och skåp. Men ingenstans fanns kortet.

Kortet går som nyckel till så många ställen på avdelningen och sjukhuset. Dessutom till mitt klädskåp i källaren. Utöver det har jag satt fast min skåpsnyckel på kortet för att ha så få saker som möjligt att hålla rätt på i klädesfickorna. Ändå kunde detta hända.

Plötsligt, inne i läkemedelsrummet, ropar min kollega: Jag vet var det är, jag ser det!

Jag hade packat upp ett akutbeställt läkemedel till en av mina patienter och när jag ställa bort den gröna transportboxen hade den hakat i  kortet och lyft av det. Det satt så fint på boxen.

Men det var en oerhört stressande upplevelse och nu har jag fått ett halsband så det inte kan hända igen. Ett sådant där tygband man har nycklar eller annat fastsatt på och sedan om halsen. Det känns tryggt. Speciellt som jag är van att ha diverse saker runt halsen, som telefonen och kortet till kollektivtrafiken.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

1 svar på Identitetskris och skräckslagna minuter

  1. Lollo skriver:

    Usch ja! Sådant där är obehagligt. Man hinner få rejäl hjärtklappning innan man har koll på läget igen …
    Kramis

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *