Kan man bli kär bara så här – eller hur jag insåg att det finns fler sätt att leva

Ganska tidigt i fredags gav jag mig av mot Värmland, till Älvsjöhyttan. Jag skulle vara med på en seminariehelg, en ekofilosofisk verkstad, med temat pengar.
Det fanns en massa litteratur och artiklar som vi kunde, och helst skulle, läsa innan. Jag hade nosat på flera av dem men som av en händelse snubblat över Helena von Zweigbergks bok Fattigfällan. En skrämmande bok med hög igenkänningsfaktor från tidigare delar av mitt liv.

På vägen stannade jag vid en rastplats strax före Karlskoga. Det var så vackert, men usch så kallt. Det fick bli en kort promenad och sedan kaffe inne i bilen.

Jag kom fram till Älvsjöhyttan några timmar innan vi skulle börja, ville hinna prata med P, P och V en stund innan jag skulle träffa nya människor.

Jag hade ju redan sagt till P att jag ville bo i rummet bredvid pannrummet, det rummet jag bodde i för två veckor sedan när vi var där med ekofilosofiska kursen på Hola. Det har en massa fördelar som jag uppskattar: enkelrum, varmt och skönt, på bottenvåningen, bra mobiltäckning.

Klockan 16.00 skulle vi börja och då hade vi som kommit tidigt förberett middagen, svampsoppa med champinjoner och karljohan, som förresten också har namnet stensopp. Till efterrätt hade vi paj med rabarber och krusbär. Så gott!

Men innan middagen hade vi en sittning. Det hela gick till så att vi alla skulle förberett en fråga/frågeställning om temat. Den som hade frågan presenterade sina funderingar och sedan hade vi en runda där var och en fick säga något om frågan. Sedan vidtog en stund där man räckte upp handen och sattes upp på talarlista under diskussionen. Slutligen hade vi en avslutande runda. Varje frågeställning fick en timme.

Två av deltagarna skulle komma lite senare. När de kom hälsade jag bara och deltog inte i det säkert både trevliga och givande samtalet i köket. Jag var helt enkelt för trött.
Men innan jag la mig passade jag på att ta en kvällsbild från farstutrappen.

Nästa dag var det frukost klockan 08.00. Jag ingick i köksgruppen och lyckades som av ett under både vakna och komma upp i tid.

Efter frukosten var det dags för nya frågeställningar. P och V är de som håller i arrangemanget och P hade också en del undervisning, även om de var noga med att poängtera att de också ingick i gruppen på samma villkor som vi övriga.

Efter lunch hade vi en paus och jag la mig på sängen och lyssnade på ljudbok. Slumrade till lite också. Behövde verkligen en kort tupplur.

Sedan var det dags för lite utevistelse. Trist nog blåste det något alldeles hemskt. Men vi lyckades promenera i lä och det var riktigt skönt ute.

För den som undrar så kan jag berätta att de första järnvägarna som kom till i mitten av 1800-talet var hästdragna och i Älvsjöhyttan har man restaurerat just en sådan järnväg. Den har en egen dag i mitten av juli. Till vardags får man annars nöja sig med mer moderna fordon, även om en av männen i byn kör sin bil på ved, han har alltså ett gengasaggregat som han byggt. Jag såg honom faktisk köra förbi när jag packade in mina saker i bilen. Men hade inte P berättat det för mig tidigare hade jag nog inte förstått vad jag såg. Gengas var vanligt under kriget då det av förklarliga skäl var ont om fossila bränslen. Men för den som har skog och tillgång till ved fungerar det alldeles utmärkt även i våra dagar.

När vi kom in igen var vi alla taggade för att fortsätta diskutera. Vi hade såklart kaffepaus några gånger och till middagara kunde man köpa sig ett, eller fler, glas vin till självkostnadspris.

Lördagsmiddagen bestod av tacos och sedan chokladpudding med grädde. Jag insåg att jag under helgen ätit så mycket att jag nog skulle behöva en renlevnadsperiod när jag kom hem.

De två sista diskussionstimmarna hade vi på söndagsförmiddagen och efter lunchen, ugnspannkaka med fläsk, var det dags för städning.

Helgen hade gått så otroligt snabbt. Hur kunde det vara dags att resa hem redan? Men så var det…

Jag tog en annan väg hem, en som P hade tipsat om, som var runt 3 mil kortare. Det var också en mycket vacker väg med sjöar, skog och gårdar. Vartefter jag åkte blev jag mer och mer övertygad om att jag nog vill tillbringa en del tid i Värmland framöver. Det var cirka 30 mil till P hemifrån och det är inte så farligt om man stannar ett tag. Det är en perfekt miljö att ladda batterierna i och även om min älskade kolonistuga också är en plats för rekreation så kändes det här på ett annat sätt. Jag är kär. Tror jag i alla fall. Kär i det värmländska landskapet, lugnet på landet som ett komplement till storstadens brusande tillvaro.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

3 svar på Kan man bli kär bara så här – eller hur jag insåg att det finns fler sätt att leva

  1. Iréne Jönsson skriver:

    Inte svårt att bli kär i Värmland <3 Min hembygd

  2. Pingback: Fredag, lördag & söndag | Kraka

Lämna ett svar till Iréne Jönsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *