Fyra oöppnade luckor

Jag hittade en länk till Johanna Kajsons julkalender. Bestämde mig för att hänga på.

Alla luckor i årets kalender handlar om viktiga val i livet.

Jag missade 4 luckor i början. Här kommer de:

Lucka nummer 1: ” Mitt första aktiva val jag gjorde i livet”

Även små barn gör aktiva val. Ganska triviala saker kan ses som viktiga när man är liten och har en begränsad världsbild.
Men det första valet av betydelse som jag  gjorde var då jag redan första sommaren på simskolan ville ta Simborgarmärket. Jag var nog 7 år.
Många tragglade fortfarande på att lära sig simma de 50 metrarna som skulle göras för att få Järnmärket. Då kom jag och påstod att jag ville simma 200 meter.
Nej! Sa alla vuxna. Det får du göra nästa sommar för det orkar du inte.
Men jag var lika envis då som nu.
En eftermiddag, direkt efter lektionen, simmade jag 200 meter på det grunda stället där vi övade. Gick till simläraren och sa. Nu har jag simmat 200 meter. Imorgon vill jag ta simborgarmärket. Det fick jag. (Man var tvungen att simma på djupt vatten för att få märket)

Lucka nummer 2: ”Ett misslyckat val”

Misslyckade val är mitt andra namn.
Det senaste misslyckade valet jag gjort var att bli kassör i en förening där hela styrelsen byttes ut mot ett gäng ungdomar som inte visste ett dugg om hur styrelsearbete ska skötas.
Jag bestämde mig för att avgå med omedelbar verkan efter att ordföranden inte lyckades ge mig erforderliga handlingar för att ta över firmatecknandet. Då hade jag tjatat i två månader.

Lucka nummer 3: ”Mitt senaste beslut”

Om man bortser från mitt lite större beslut att ta ut pension från november, spara pengarna för att leva på under sommaren och vara sommarpensionär så har jag bestämt mig för att avkorta mitt hår. Jag har hår som når ner till midjan. Men det är fruktansvärt slitet och behöver kortas av i axelhöjd. Det ska jag göra efter helgerna. Så fort jag får tid.
Jag har också bestämt mig för att skaffa nya glasögon. Men det får bli när det blir. Jag ser alldeles utmärkt på långt håll och att skriva och läsa på datorn fungerar bra. Det är att läsa på mobilens display som är besvärligt. Då måste jag ta av glasögonen för att se. (Så var det för 3 år sedan också, när jag skaffade mina nuvarande glasögon). Det är en ekonomisk prioritering, jag har glas i 10 000-kronorsklassen så det är inte en helt trivial summa att ”snyta ur näsan”.

Lucka nummer 4: ” Så valde jag att spendera sommaren 2018

Jag var på resa före och efter sommaren. Alltså jobbade jag hela sommaren. Från början av juni tills jag skulle iväg i september bodde jag i stugan tillsammans med katterna.
Vi skaffade oss rutiner som fungerade för oss alla tre. När jag kom hem på morgonen stod de båda innanför dörren, på rad, för att jag skulle fästa deras selar i lina och de kunde gå ut. De var ute medan jag drack morgonkaffe och sedan sa jag att vi skulle sova och då skyndade de in och sov med mig.
När jag var ledig var vi ute i trädgården i stort sett hela dagarna. Båda pojkarna älskar att vara i trädgården och ligga under buskarna och spana på fåglar.

Jag var på ett par konserter på Gröna Lund, Marilyn Manson och Ziggy Marley. Jag åkte hem och tvättade några gånger, men för övrigt var jag i stugan hela sommaren.
Petter var och hälsade på när han var i Stockholm för att tömma sin lägenhet som han haft uthyrd. Min son var där några gånger. B-M var på middag vid något tillfälle. Min bror och svägerska var där och drack kaffe. L från Småland gjorde ett spontant besök med övernattning. I övrigt var det jag och kissekattpojkarna.

Jag kom hem från min resa i Kosovo och Albanien den 1 juni och reste till Frankrike den 8 september.

Det här inlägget postades i Kajsons julkalender 2018, Livet. Bokmärk permalänken.

8 svar på Fyra oöppnade luckor

  1. Ingrid skriver:

    Jag kan inte riktigt förstå det här? Jag drömde om dig häromnatten och inte hade du särskilt långt hår, men du hade väldigt bråttom och gick ifrån mig i rask takt och försvann i fjärran.
    Jag var också en duktig simmare och att gå i simskolan var snudd på obligatorisk. Alla märkena samlade jag på en sköld, men man var tvungen att dyka tog det stopp och min karriär som simmerska ändade.
    Ha en skön helg!
    Kram, Ingrid

    • Kraka skriver:

      Det var inte snällt av mig att gå ifrån dig. borde stannat och pratat med dig. Men drömmar är ju som de är… Obegripliga.
      Kram

  2. Johanna skriver:

    Man skall aldrig förringa små barns val. De kan vara ack så viktiga! 🙂

    Ibland ta man dåliga beslut och så få vara, man lär sig av sina misstag 🙂 Förstår du avgick 🙂

    Låter som bra beslut du tagit och en härlig sommar.

    • Kraka skriver:

      Ja, jag ser verkligen fram mot den kommande sommaren. Jag har aldrig, förutom sommaren 1989 då jag tog ut garantidagarna i dåvarande föräldraledigheten, varit sommarledig någon längre tid. Jag tog ett dyrt lån till vår försörjning vilket ställde till min ekonomi, men vi hade det bra. Men den tiden var betydligt kortare än den ledighet jag planerat för 2019.
      För mig är arbete hela sommaren det normala.
      Jag har svårt att tro att jag kommer att få tråkigt. Men det visar sig. 🙂

  3. Mösstanten skriver:

    Underbart det du berättar om simborgarmärket. Vilken stark vilja! Fin berättelse om din sommar. Den verkar ha varit lugn och skön. Så jäkla jobbigt det måste ha varit att hamna i den där styrelsen. Det finns inget som är så frustrerande som när allt flyter och man inte kan få grepp på saker och ting och när folk inte fattar att det finns vissa regler och saker som man måste göra. Som att simma i en gröt.

    • Kraka skriver:

      Sommaren som varit, 2018, var absolut lugn och skön. När jag var ledig. Men en av orsakerna till att jag i stort sett inte lämnade min koloni var att jag var helt utmattad av jobbet. Vi hade full avdelning och mindre än halv personalstyrka. Det har jag skrivit en del om i tidigare inlägg. Det är den sommaren som till sist fick mig att få nog. Jag vill aldrig mer jobba en sommar i vården. Den tid då alla pratar om hur skönt det är och själv bara hoppas man att sommaren ska ta slut och den ökade arbetsbördan ska lätta.

      Den där styrelsen är en märklig företeelse. Jag har föreningsvana sedan jag var 14 år, så att jag tackade ja till uppdraget var inte så konstigt. Jag såg fram mot att vara med och föra föreningen framåt.
      Men det som är förbluffande är det ungdomsgäng, 90-talister, som dök upp och ville ta över. Ingen hade någonsin varit med i en styrelse. Ingen hade varit med i den aktuella föreningen och alla hade högtflygande idéer men noll koll på formalia. Det finns ett ansvar när man sätter sig i en styrelse.
      Eftersom gamla kassören är en av mina vänner så vet jag att så sent som förra veckan hade man fortfarande inte fått ordning på firmatecknandet och adressbytet. Hen får fortfarande föreningens post och lägger den på hög. Hen är inte längre kassör och har därmed inte formellt tillträde till konton med mera och ingen rätt att öppna posten. Det är så skönt att ha lämnat allt ansvar. Även om jag har lite dåligt samvete. Men de övercurlade ungdomarna får väl be mamma och pappa om hjälp. (Är man ens ungdom när man är rut 30 år?. Det borde varit dags att lära sig ta ansvar för länge sedan, tycker en arbetarklassunge som jag som inte blivit curlad i hela mitt liv men tidigt fick lära mig ansvar)

  4. Znogge skriver:

    Du tänker med andra ord bli en ny kvinna! Det låter som väldigt spännande förändringar och speciellt frisyren känns kul. Axellångt är praktiskt så du ångrar dig säkert inte.

    Bra gjort med simborgarmärket. Har man väl lärt sig att simma så är det som att cykla, man kan ta sig långt.

    Kram

    • Kraka skriver:

      Min barndom är full av berättelser om hur vuxna sa nej med motiveringen att det kan du inte, det har du aldrig gjort förut så det går inte, och hur jag sedan gjorde det i smyg och kom hem och berättade att nu hade jag gjort det så då hade jag visat att jag kunde. märkligt nog fick jag, och min generation, gå ut på morgonen och vara borta en hel dag utan att föräldrar (läs mamma) visste var man var. Vi åkte skidor i skogen, cyklade länga sträckor och hade matsäck med oss. Eller var med någon kompis. Frihet är det som byggde min generation. Inte en massa curlande och kontroll in absurdum. Jag får rysningar när folk programmerar ungarnas mobiler så de kan spionera på varenda steg de tar. Våra föräldrar litade på oss, men det fanns också en massa vuxna som kände igen en och fanns till hands vid behov. Alla visste vems unge man var.

      Ny kvinna vet jag inte direkt. Men håret behöver lite nya krafter, det är så slitet i topparna. Jag brukar klippa mig jättekort, men tänkte stanna i mellanläge den här gången.

      Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *