Bra och dåligt en måndag i Göteborg

Tidigt igår åkte jag till Göteborg. Tåget gick 06:10 och med SL:s ständiga strulande vågade jag inte chansa på att ta T-banan 05:13. Istället åkte jag med den första som gick, 05:58. Med andra ord var jag tvungen att gå upp riktigt tidigt.

Tågresan gick bra. Jag slumrade av och till och däremellan lyssnade jag på ljudbok. Klockan 09:40 var jag framme. Bara 10 minuters försening trots något problem på vägen som orsakade enkelspårsdrift.

Men när jag klev av fick jag en riktig köldchock. Jag hade lämnat ett varmt Stockholm, i helgen hade det varit nästan för varmt, och nu kom jag till blåst och kyla. Så kallt har det inte varit ens de dagar vi kallat kalla hemma i somras.
Jag insåg direkt att någon promenad till vandrarhemmet var inte att tänka på. Ingen utevistelser alls annat än de absolut nödvändiga. Jag hade inga kläder med för riktigt höstväder, bara min hoodtröja.

Jag började med att kolla saldot på mitt Västtrafikkort och fyllde på reskassan med en hundralapp. I Göteborg finns ingen generell pensionärsrabatt, men de som fyllt 65 år och är skrivna i kommunen åker gratis. Jag fortsatte sedan med att dricka kaffe och äta en macka. Klockan var för tidigt att åka till vandrarhemmet. Man ska inte checka in förrän klockan 14. Jag lyssnade klart En cirkel av sten medan jag fikade.

Där kunde jag ju inte sitta för evigt och ute var det för kallt så jag bestämde mig för att åka till vandrarhemmet trots allt. Jag gick genom Nordstan, ett inomhuscentrum, och kastade lite blickar in i några affärer. Sedan tog jag spårvagnen.
Det var ett himla liv på spårvagnen. Ett gäng romska tanter bråkade, skrek och gapade och slog på varann. Spårvagnsföraren stannade mitt under färden och gick ut och sa till dem att de skulle lugna ner sig. Så ni kan ju gissa att det inte var något småbråk precis. Smockorna ven i luften och de fortsatte skrika. De klev av på samma ställe som jag, men gick sedan åt annat håll. Fortfarande skrikande och slående på varann. Jag skulle nog vilja påstå, utan någon vetenskaplig undersökning, att de romska tiggarna i Göteborg är betydligt mer aggressiva än de i Stockholm. De är ofta våldsamma och när jag bodde på Ranneberget och alltid bytte från Kungälvsbussen till spårvagn vid Drottningtorget (utanför Centralstationen) så var det en av dem som flera gånger gav sig på mig handgripligen. Slet i mina kläder och väska och skrek åt mig. Det slutade med att jag inte vågade ta spårvagnen därifrån utan fick ta en omväg. Jag blev visserligen överfallen, för ett par år sedan, bakifrån på perrongen i Kista av en kvinna som ville stjäla min mobil. Men mitt utbrott (jag kan bli fruktansvärt arg om man inte respekterar min privata zon) och hot om polis fick henne att undvika mig som pesten i månader efteråt. Här skrattar de bara om man säger att man ska kalla på polis. ”Hahaha Call the police, call the police Hahaha” (Direkt citat från igår, men kunde vara vilken närkontakt med dem i Göteborg som helst. De vet att polisen låter dem hålla på.)

Jag var på vandrarhemmet strax före 12 och fick sätta mig och vänta. Men det dröjde inte länge innan jag fick checka in och gå till rummet. Där pluggade jag en stund, bäddade min säng och pluggade sedan en stund igen innan jag vågade mig ut i kylan för att shoppa lite på Hemköp som ligger i hörnet ovanför backen.

När jag var tillbaka åt jag lite och fortsatte sedan plugga tills det var dags att byta T-shirt och ge mig av. Att klä mig i klänning var inte det minsta aktuellt. Vädret kändes som i oktober, sen oktober.

Jag frös när jag gav mig av ner mot Järntorget och jag bestämde mig för att säga till B, som jag ska träffa idag, att vi måste äta någonstans nära en spårvagnshållplats och sedan skulle jag åka hem. Trist, men jag klarade inte kylan.

Jag svängde om hörnet och in på Linnégatan. En liten bit upp finns en second handbutik. Bestämde mig för att gå in och värma mig lite. Bläddrade lite bland ytterplaggen, jag gillar ju egentligen inte second hand, och hittade en rock, eller kappa, eller vad den ska kallas. Inte världens snyggaste, men funktionsduglig för 300 kronor.

Det var gott om tid när jag kom fram till Biografen Haga där vi skulle vara. Jag träffade direkt V som jag tror är ordförande i Föreningen för narrativ medicin. Jag hjälpte honom att ställa ut stolarna i lokalen, en trappa upp, där kvällen om Frida Kahlo och smärta skulle vara.

Det var ett panelsamtal mellan Johannes Nordholm, konstvetare, psykolog och chef inom psykiatrin och narkosläkaren Bertil Andersson. Är smärtan skönhetens pris? Hur speglar sig lidandet i konsten. Hur förhåller sig smärtan och lidandet till varandra i den kliniska vardagen.

Det var helt fullsatt, runt 40 personer eller mer. De flesta som är med i föreningen är läkare och/eller forskare. Att vara bara vanlig sjuksköterska är ovanligt. De jag pratat med de gånger jag varit på de här mötena, som kallas narrativ rond, har hållit på med stora forskningsprojekt. På gott och ont.

Om jag ska tycka något om själva programmet så är det att jag tycker paneldiskussionen aldrig lyfte. Den var alldeles för grund, speciellt narkosläkaren verkade inte så insatt i Frida Kahlos liv. Han pratade mest om smärtpatienter i allmänhet och inte ens det var speciellt djupt. Mer på allmännivå. Konstvetaren hade varit med och arrangerat utställningen i Göteborg för några år sedan. Då hade han läst på om Frida Kahlo sa han. Men det var inte några sensationella saker han berättade. Jag har intresserat mig för Frida K sedan 1976-77 då det var en utställning i Stockholm och en kurskamrat på mentalskötarutbildningen tog med mig dit. Sedan dess har jag varit på några utställningar. Senast den i London, då man visade Fridas personliga saker som varit inlåsta i 50 år på begäran av hennes man Diego Rivera. Hon dog 1954 och han 1957. Deras hem, i Mexico, är museum. Där har jag inte varit. Ännu. 🙂

Efteråt kunde man gå ner till serveringen på bottenvåningen. Men dels hade jag inte etablerat några kontakter med de som var på mötet, det gör man inte i en så stor grupp, dels var det alldeles för hög ljudnivå för att ens tänka på att diskutera. Jag avstod från att interagera. Istället gick jag ner till Järntorget, köpte en kaffe och en dubbel cheeseburgare på Burger King och satt där en stund. Kaffet var skållhett så det tog sin lilla tid innan jag ansåg det drickbart. Under tiden satt en karl, kanske en uteliggare eller ett annat original, och glodde på mig. Trodde först att han tänkte sätta sig hos mig, men han lyckades dechiffrera min avvisande uppsyn och satte sig vid bordet bredvid. Det fanns gott om platser vid många bord. Så det var ingen ilandslyx att anse sig ha rätt till avskildhet.
När jag kom ut på Järntorget blev jag förvånad över att det var så pass stökigt en måndagskväll. Polisen cirklade runt, det gjorde de redan då jag var på väg upp till mötet. Men då var ju klockan inte mer än 18:20. Då ska det väl vara folkliv ute. Men vid 22-tiden är det ofta mer eller mindre tomt på gatorna i Stockholm. Här var det som värsta lördagskvällen. Nu är jag ju inte direkt rädd för skrikande ungdomar, det är man inte om man lever sitt liv ute i det som kallas ”särskilt utsatta områden”. Men jag måste säga att det är betydligt lugnare i Husby Stockholm än på Järntorget Göteborg. I alla fall en vanlig måndag som igår.

Idag regnar det. Jag är så glad för min långa, gröna rock. Annars hade jag nog inte kunnat gå ut alls idag. På programmet står dels lite pluggande, dels lunch med B. Det ser lite ljusare ut på himlen så jag hoppas att det blir uppehåll. Jag har en regncape med mig. Men det är ändå inte roligt att gå ute i regnet.