Allting är vitt, vitt, vitt

Så har det gått en hel vecka sedan förra inlägget. En märklig vecka. En vecka som inte alls blev som jag planerat.

Jag jobbade helgen, förstås, precis som planerat. Till skillnad från de tre tidigare helgerna var det lugnt och när jagkom till jobbet på fredagen var det inga patienter alls. Men man väntade på patienter från operation och jag var placerad på postop av den anledningen.

Helgen rullade på och, förutom en riktigt petmätrig kollega, så hände inget speciellt. Bland annat gjorde han stor sak av att jag inte gett en patient saft. Patienten hade fått vatten av mig, men jag blev så paff så det glömde jag säga. Han gjorde sig till och med besvär med att traska bort till vårdavdelningen för att kontrollera att det var sant att patienten fått ett läkemedel som jag rapporterat. Det var det. Vilket kunde bevisas. Men jag är inte van vid att folk håller på så där.

På måndagen hade jag planerat att vara hemma för att slippa stressa och sedan ta bilen hem till Stockholm tillsammans med katterna på tisdagen. Förutom en HLR-utbildning på torsdagen hade jag planerat både tvättstugan och ett besök hos min bror på onsdagen. Men så blev det inte.

När jag vaknade på tisdagsmorgonen var det vitt ute. Inte lite vitt, utan riktigt ordentlig vitt. Det måste ha snöat hela natten och mer var på väg ner. Jag bestämde mig för att avvakta och kollade också trafikverkets karta. Det var varning för riktiga snöfall längre upp.

Jag bokade om tvättstugan och tänkte att  jag kunde åka på onsdagen istället. Det hade börjar smälta ordentligt när Fia och jag var ute med hunden. Men så blev det inte.

På onsdagsmorgonen hade det återigen snöat igen helt. Jag bestämde mig för att göra ett annat upplägg. Ta tåget upp, sova hemma och sedan åka ut till Huddinge och göra HLR-utbildningen, åka in till stan och vara med en kort stund på Andreasdagen och därefter ta ett tåg tillbaka. Ett tåg som gick 19:21. (Lägg den tiden på minnet! Jag kallar inte det ett sent tåg. Tror faktiskt att få människor gör det. Tåget skull vara framme i Växjö 22:42. Inte heller det kallar jag ett sent tåg. Jag skulle sedan ta sista bussen, det går en sådan på vardagar, klockan 23:20).

Innan jag åkte fikade jag med Fia och vi delade på en semla som hon hade kvar sedan dagen innan.
Jag tog bussen in till stan och fick vänta riktigt länge på tåget. Men så är det ju på landet, bussarna går inte så ofta. Jag fördrev tiden med telefonsamtal och en kopp kaffe som jag köpte i Pressbyrån.

Tåget var försenat till Stockholm och det gjorde att jag missade T-banan som skulle gå 00:00. Vid den tiden går de var 30:e minut och jag var inte hemma förrän vid 01-tiden. Men trots det tog jag ett bad, fixade håret och drack kaffe. När jag släckte lampan var det nästan ingen tid alls tills jag skulle gå upp.

Jag hade inte någon vettig frukost hemma, men kaffe och en skiva julknäcke fick duga. Jag hann fika i sjukhusets cafeteria innan vi skulle börja.

Det blev en bra dag. Vi gick igenom HLR för både barn och vuxna och gick också igenom ett scenario. Med avbrott för en kort lunchpaus höll vi på mellan 9:00 och 15:30.
L lovade att se till att jag blir kallad till en HLR-dag för postop eftersom man inte kan teamträna ensam. Jag får ju egentligen inte vara med eftersom sjukhuset inte vill betala för en utbildning till den som är timanställd. Bara det är ju galet! Jag är övertygad om att patienterna tror att alla får samma utbildning. Oavsett anställningsform. Men det är bara ”fast” anställda som får vara med på utbildningsdagar.
Men eftersom Kronoberg kräver en HLR-utbildning för inhyrd personal så har företaget jag jobbar åt betalat för den här dagen. Däremot får jag inte lön för dagen.
Jag behövde också leta upp en godkänd instruktör med egen firma. Eller, i och för sig hade man kunnat göra en tillfällig timanställning för instruktören. Men nu fungerade den här lösningen bra.

Vi åt lunch på restaurangen i samma hus. Köttfärslimpa. Det var väldigt gott och grönsaksbordet var fräscht. Jag äter ju i stort sett aldrig på lunchrestaurangerna på sjukhusen eftersom matrasten bara är 30 minuter. På natten har man inte rast alls. Men då är det ju heller inte öppet förstås.

Jag hade lite tid kvar innan jag behövde åka in till stan och köpte kaffe och en bulle i Pressbyrån i sjukhusentrén. Satte mig sedan där och fikade. Det finns lite bänkar man kan sitta på.

Tog pendeltåget in till City och gick till Belgobaren där vi skulle ses klockan 18:00. Jag kom precis lagom för att träffa två av de andra som också var aningen tidiga. Belgobaren var en av Andreas favoritställen och vi var där förra året också. Vi var där förra året också för att tillsammans minnas vår vän och kollega Andreas.

Eftersom jag inte skulle stanna såå länge hade jag bestämt vad jag skulle äta redan innan. Det gör jag i och för sig nästan alltid. Kollar menyn på nätet. Men nu sa jag till att jag ville beställa först eftersom jag skulle iväg.

Toast Skagen är ett säkert kort och det kändes precis lagom mycket mat. Jag betalade i kassan strax innan jag skulle iväg och sa hej då och skyndade till tåget.

Den vagnen jag hade plats i vra utbytt och jag fick sitta på en annan plats. En bra plats. Det som däremot inte var bra var det som hände sedan. Det redde sig till att bli väldigt bra. Men det var tack vare min envishet och att jag kan prata för mig när det behövs.

Tåget skulle komma till Alvesta 22:24. Sedan skulle tåget till Växjö gå 22:32. Det hinner man gott byta på om man inte har för tung packning.

Jag fick se i SJ-appen att min resa var ändrad och att jag skulle kontakta operatören. Alltså konduktören, eller tågvärden eller vad den nu kalls numera. Att de kallas operatöre nvisste jag verkligen inte. Men det var ju logiskt att tolka det så. Alltså letade jag reda på denna person.

Då får jag veta att jag inte kommer att hinna byta eftersom vi skulle komma till Alvesta samtidigt som tåget till Växjö går. (Det hon inte berättade var ju att man inte kunde vänta 2 minuer, vilket räcker att byta på, eftersom det är Öresundståg som kör mellan Alvesta och Växjö. Det är en annan ägare till det tåget och man samarbetar inte).

Det hon sa till mig när jag sa att jag kommer att missa sista bussen till Stojby om jag ska ta nästa tåg som skulle gå en dryg timme senare var: ”Men det måste du räkna med när du köper biljetter till ett så här sent tåg”.

Hur som helst så argumenterade jag för att ett tåg som går strax efter klockan 19 inte är ett sent tåg. Hon tyckte att jag skulle ta en taxi. Som jag då skulle betala själv. Men det sa jag ett absolut nej till.
Hon kollade när nästa buss till Stojby skulle gå, den efter den jag skulle missa, och insåg då att den går 05:47. Hon bestämde sig för att jag skulle få åka taxi mellan Alvesta och Stojby och att SJ skulle stå för kostnaden.

När jag stod vid dörren och väntade på att tåget skulle stanna började jag prata med en tjej som skulle till Växjö. Hon undrade om hon kunde åka med i min taxi. Jag sa att för mig fick hon det men att jag inte visste om chauffören skulle tillåta det.

Först skulle hon inte få åka med utan att betalas resan till Växjö, 600 kronor. Men det hade hon inte råd med och hon gick för att vänta på nästa tåg.
Men chauffören, som nog är från något afrikanskt land, ångrade sig och sa till mig: ”Kan jag springa och hämta henne”. Så hon fick åka med till Växjö och vi körde förbi där hon bor. Sedan åkte vi vidare de 1½ milen till Stojby. Jag var hemma strax innan min buss skulle gått från Växjö.

Det var skönt att vara hemma hos pojkarna igen. Jag insåg också att det där med att åka tåg inte är något alternativ i dagens privatiserade värld där olika aktörer kör olika sträckor och inte kan samarbeta ens med ett par minuter. Dessutom har ju SJ bestämt att man inte får ha med sig en massa bagage vilket gör att jag aldrig kan ta med katterna på tåget. För två katter är mer bagage än jag ”lätt kan bära själv” (det är det som står i avtalet med SJ när man köper biljett).