Stor turné i pestens tid

Att man inte ska resa i onödan vet väl de flesta. Men ibland måste man göra en eller annan nödvändig resa trots allt. För ett tag sedan skrev jag om en liten turné i pestens tid. Nu är jag på en stor.

Jag gav mig av från Växjö på måndagskvällen. Behövde måndagen till återhämtning efter helgens jobb. Jag var verkligen helt utmattad. Dessutom behövde jag plugga en del. Det behöver jag ju hela tiden.

Jag blev inbjuden på mat hos Fia och U. Lite blandat med kött, fågel och fisk. En riktig buffé. God efterrätt också med glass, hallon och vispgrädde.

Jag skulle inte ha så mycket med mig, det var ju snarare så att jag skulle hämta en massa saker. Men pojkarna skulle med och det visade sig vara mer besvärligt än jag tänkt mig.
Kingston är den som brukar krångla, men honom fick jag in i buren utan problem. Men Orvar satte igång med en jakt. Ja, det var ju jag som fick jaga förstås. Han gömde sig under sängen, bakom fåtöljen, under bordet och så började det om. Men till sist lyckades jag lura honom.

Klockan var efter 19:30 innan vi kom iväg. Inte helt optimalt kanske när man har nästan 50 mil att köra. Men jag hade en plan och den förutsatte att jag kom fram på natten.

Jag körde nästan nonstop. Stannade i Stavsjö och lånade toaletten och köpte en korv med bröd. Kaffe hade jag med mig eget.

När jag närmade mig Stockholm tog jag av mot Flemingsberg. Jag hade ett ärende på Huddinge sjukhus där jag skulle lämna några saker på postop. Jag var inte där lång stund, kattpojkarna satt ju i bilen och väntade. Det var öde i korridorerna, alltså mer öde än det brukar vara nattetid. På avdelningen var det ingen patient, men man väntade på en som var på operation.

När jag kom hem bar jag in katterna och det lilla jag hade med mig. Prio ett var förstås att katterna fick mat och vatten. De var så törstiga och slukade det som jag hällt i vattenskålen. Jag tyckte inte att det var någon idé att koppla upp dricksfontänen när vi inte ska vara hemma mer än ett par dagar. Prio två var ett varmt skumbad. Som jag längtat!

Efter mycket om och men  gick vi och la oss. Jag satte alarmet på 9:00. Skulle hinna sova runt 4 timmar.

Dagen har gått åt till att ringa telefonsamtal för att reda upp ett problem med Smart Parkering. De envisas med att debitera parkeringsavgift på våra månadshyrda P-platser. Tyvärr är hon i deras reception för dum för att förstå vad de gjort och snäser att om jag inte är nöjd så kan jag säga upp platserna. Till saken hör att hon ljuger om när det hänt (jag har kollat upp tidpunkten nu eftersom den finns i min app), hon ljuger om vilken P-plats det gäller och dessutom förstår människan inte att jag inte är vårdnadshavare för min son och skyldig att betala hans, felaktiga, P-avgift. De ska självklart debitera bilägaren och inte has mamma. Dessutom har de också debiterat samma på honom. Han ringde också, men han gav upp, betalar hellre än att lägga energi på att driva civilmål mot dem. Hon är verkligen för dum för att förstå. Så nu ska jag dels anmäla till ARN, dels göra en polisanmälan eftersom de faktiskt avsiktligt lurar oss. Hon trodde väl inte att jag skulle kontrollera när och var. Det här verkar vara lite av deras affärsidé för det är inte första gången vi får betala dubbelt. Men nu har jag fått nog. Smart Parkering är inget schysst bolag!

Sedan var jag och hämtade ett paket som jag bett att få till Växjö, men som man ändå skickat till min folkbokföringsadress. Trots att jag noga förklarat i ett följebrev att jag inte ville resa till Stockholm på grund av att jag bor i den delen av stan där flest är smittade.
Men nu har jag i alla fall fått min Storytelläsare som jag reklamerade. Den jag hade gick sönder efter att jag använt den kanske ett par timmar och sedan låtit den ligga oanvänd tills jag behövde den. Då fungerade den inte. Men det fanns ju garanti på den och man bytte ut den utan andra problem än att den var tvungen att skickas till samma adress som den jag fått hem i december 2018. Vilken tur att jag inte flyttat ”på riktigt”.

Sedan krånglade min uppkoppling. Jag fick starta om både dator och router flera gånger. Det tog dryga halvtimmen innan jag var igång. Jag ringde Bahnhof, men där var det kö och de skulle ringa upp mig. Det gjorde de, men det var åtskilliga timmar senare. Då hade jag hunnit med dagens riktiga utflykt.

Min son hjälpte mig att packa in sommardäcken i bilen och jag åkte och fick dem bytta. Där var det mer coronarestriktioner än på jobbet. Jag var tvungen att sprita mig och ta på handskar för att få hålla i mitt eget kontokort och blippa det. Det hade varit bättre om deras montörer hade hållit avstånd. En av dem stod så nära mig att jag nästan inte kunde tränga mig förbi honom när jag klev ur bilen.

Sedan åkte jag hem och min son kom ut och bar ner däcken till förrådet och sedan gick jag in till mig. Han kände sig inte bra och vi bestämde att inte umgås alls. Annars var en stund med långt avstånd mellan oss planerad. Kanske en promenad eller liknande. Men så blev det inte. Jag är förstås väldigt orolig för att han ska vara sjuk. Men han är så knäckt efter mordet på S och jag undrar om han någonsin kommer att repa sig.

Jag har pluggat i drygt 4 timmar under kvällen. Legat i badet och lyssnat på föreläsningar. Försöker värma upp både mig och köket med värmefläkten. Det är så kallt och blåsigt inomhus. Jag har ju vant mig vid att ha 20 grader inomhus nu och inget ventilation som känns som rena stormen. Jag kommer att bli tvungen att ta ett bad till innan jag lägger mig. Jag är så kall om händerna nu så jag kan knappt röra dem. Jag sitter och skakar av kylan. Trots att jag har fläkten på. Nu är det inte kallt i temperatur, men blåsten från ventilationen gör att det känns så. Att det är 18 grader inomhus är ändå inte så kallt, i vintras hade ja 16 vissa morgnar. Den här ventilationen behövs för att vädra ut markradon som finns under min lägenhet. Så det går inte att göra något åt.

Imorgon ska jag packa efter min lista och sedan åker vi tillbaka. Pojkarna längtar säkert lika mycket som jag. Av lite olika anledning dock. Jag tycker det är tråkigt att vara tvungen att vara inomhus. Ja, utom då när jag gjorde mina ärenden. Men det var ju i sig inte något upplyftande.

Pojkarna längtar efter att titta på fåglar genom fönstret, komma ut lite när vädret tillåter och umgås med Penny (som är en hund).