Vardag i pestens tid, oro och ångest

Alla känner nog att det inte var så här det skulle bli. Men samtidigt så måste livet rulla på. Torsdagen blev ganska lugn trots allt. Men det är en hel del som oroar. Onödiga saker som inte har med sjukdomar och död att göra. Inte primärt i alla fall.

Jag är timanställd hos Klara Bemanning, det som tidigare hette Rent a Nurse. Ett väletablerat företag som jobbat med bemanning i drygt 25 år.
Min konsultchef, som jag förövrigt jobbat tillsammans med ”på golvet” för ett antal år sedan är både kunnig och juste. Hon är inte alls nöjd med den låga graden av skyddsutrustning man har i den här regionen. Men en annan sak är att man inte förstår skillnaden mellan att ha anställd personal och inhyrd. Cheferna i regionen är inte mina chefer och måste, som allra lägsta nivå, kommunicera med min chef innan man pålägger mig ett nytt schema, och andra tvångsåtgärder.
Min chef har sagt nej till att jag ska jobba på det pandemischema som regionen bestämt ska gälla när vi går in i fas 2, det vill säga när det finns 4 covid-19 patienter på avdelningen. Då ska man kallas in med ett sms direkt. Det innebär ju bland annat att man inte får stänga av sin mobiltelefon, måste vara tillgänglig 24/7 (dygnet runt varje veckodag). Schemat är helt fruktansvärt och innebär 3-skift, det vill säga alla timmar på dygnet. Det är på heltid för alla.
Som inhyrd har jag, och Klara bemanning, tecknat ett avtal som innebär att jag ska jobba fredag, lördag, söndag alla helger till och med 6 september. Det är en tjänstgöringsgrad på 59%. Resten av tiden använder jag till att studera det kandidatprogram på högskolan där jag är student. I avtalet ingår att om jag inte finns på plats enligt avtal så ska min arbetsgivare betala ett vite. De kan givetvis skicka en annan intensivvårdssjuksköterska istället, men det finns naturligtvis ingen tillgänglig. Jag är kontrakterad och kan inte säga upp mig innan kontraktstiden är slut. Det är så det fungerar och jag är, eller var, helt bekväm med det. Men nu har man fått för sig att man kan utöva samma slags tvångsåtgärder på mig som på sin egen, anställda personal. Man vägrar inse att det inte är rimligt utan att först omförhandla avtalet. Jag säger nej rent generellt. Men om man kommer fram till att jag måste ingå i covid-teamen så är det en helt annan lön som gäller. För det schemat innebär att jag inte kommer att  se min son, om vi ens lever då, förrän i mitten av september. Jag kommer inte att hinna med mina studier utan vara tvungen att söka om kurserna. Jag kommer troligen att drabbas av stress i sådan grad att jag blir sjuk. Jag har redan fått den generella led-och muskelvärk jag brukar drabbas av vid alltför hög belastning. Just nu prövas detta på högre nivå i regionen. Ska det ens behövas?! Jag är inte anställd av regionen!

UPPDATERING:
I skrivande stund hade jag ett telefonsamtal med min chef. Det finns ett nationellt avtal som säger att inhyrd personal inte ska schemaändras och övrigt. Det är ett avtal som är ingått med vårdförbundet och gäller. Klara har kollektivavtal med vårdförbundet.
Regionen vägrar dock att ta till sig detta. Men jag ska bara återhänvisa till min chef. Inte gå med på några andra krav än de som ingår i mitt ursprungliga avtal.

Torsdagsförmiddagen ägnade jag åt studier. Katterna sov i en fåtölj på våning 3 i Tornet.

I övrigt innebar gårdagen en del flytt av saker från Manolia till Tornet, en promenad med Penny och Fia, en shoppingrunda på Stora Coop där det var ganska lite folk den tid jag valt och, på kvällen, tillagande av lax i ugn och en köttfärslimpa.

Det blommar så fin i trädgården här hos Fia och U. Men det är kallt, riktigt kallt.