En vänlig grönskas paradis

Onsdagen började med mulet och lite regn. Min granne i 1:an kom och bjöd in mig på lunch. En god lax och spenatpaj med filodeg. Så gott!

Jag klippte gräset på baksidan och rensade lite. För på eftermiddagen var det sol och varmt. F kom och klippte min jasminbuske och den där häcken som var kämpabred. Det var den ju förstås inte, men det stack ut en och annan kvist och då blev det mer än 20 centimeter. Att gå runt och kolla, och anmärka på, sina föreningskamrater är ett förtroendeuppdrag man kan få av styrelsen och/eller årsmötet. Kan inte låta bli att undra vad det är för fel på, och vilka komplex man har, när man tycker det är hedersvärt att mäta häckar med linjal och skriftligt uppmana om att måla ruttna fönster. Eftersom man tycker att jag ska måla saknar man all kunskap om byggnation.

Sen eftermiddag kom F:s kompis E. Ja, jag känner honom också förstås. Vi drack kaffe och åt vetebröd som jag skickat F att inköpa. Vi pratade lite om mina resor och E sa att han ville gå Kungsleden. Han har ingen vandrings- och fjällvana och sa detta efter att jag precis pratat om sommarens växande problem: alla ovana vandrare som ger sig ut i fjällen och sedan behöver undsättas av fjällräddningen. Jag har lite svårt att förstå att man ger sig ut utan rätt utrustning och rätt kunskap. Men det är ett faktum denna sommar att problemet är stort. Enligt media som fått uppgiften från fjällräddningen.

Jag har vandrat mycket. Mest utomlands och visst, jag går gärna Kungsleden med E och F nästa år. Men jag har bestämt mig för att vi ska göra en provvandring på Sörmalands- eller Upplandsleden först. F känner jag ju väl, han är min son, och är inte orolig för, men E vet jag inte hur han är att vandra med. Men jag ska lägga upp en veckorutt för oss och också en kortare vandring på led hemmavid.

F och E gick ut på en promenad i skogen här. Jag fick inte följa med för de skulle prata om något privat. Jag fixade lite och satt sedan och lyssnade på bok tills de kom tillbaka. Då bad jag F fixa mat åt mig från grillen i Skarpnäck innan han åkte. Tanken var att jag skulle swisha honom, men han bjöd mig.

När jag ätit började det kännas kallt och jag gick in. Det var 15 grader ute.

Torsdagen bjöd på blå himmel och sol. Det var svårt att förlika sig med tanken på att åka tillbaka till Växjö och jobbet. But a nurse must do what a nurse must do.

Jag drack kaffe ute och pojkarna la sig i skuggan. Jag tog in disken från igår och gick iväg med kvist till kvistkomposten.

Jag bestämde mig för att inte åka förrän på eftermiddagen. Det var en alldeles för fin dag att låta förspillas.

Jag gick ner till Kolonikiosken för att äta lunch innan jag packade in oss i bilen. Bestämde mig för en räksallad. Allt verkade så bra.

Salladen var fantastisk. Men sedan började eländet. Först fick jag ett sms från S syster. Man tänker inte ge S någon grav och inte får vi komma på deras minnesstund heller. Jag blev så ledsen. Hon är verkligen värd att få en gravplats. Varför kastar man inte lika gärna den döda på soptippen när man ändå inte tycker att hen ska få en gravplats? Fy så sorgligt och kränkande!

Sedan kom en från styrelsen och läxade upp mig för de där fönstren igen. Men då fick jag ett utbrott. Hon tilltalade mig i en ton som om jag var något av de förskolebarnen hon jobbar med till vardags. Det minsta jag har rätt till är väl att bli tilltalad som en vuxen.

Jag är så arg och ledsen nu. En arbetshelg har jag framför mig och mår hur dåligt som helst. Jag kommer inte att orka länge till. Det är alldeles för många problem som hopar sig i drivor. Värst är att S inte får någon grav. Så hade hon inte velat ha det.

Det här inlägget postades i Livet, Mammason, Stugan, vår egen korkek. Bokmärk permalänken.

6 svar på En vänlig grönskas paradis

  1. Ingrid skriver:

    Så tråkigt att du ska behöva känna på det här sättet. Att inte S får någon grav och att du inte få vara med på minnesstunden måste verkligen vara bittert, men inte mycket du kan göra något åt. Men så det här tjafset med stugföreningen! Speciellt nu när du varit där och klippt gräset och ansat häcken.
    Jag hoppas att du får en dräglig jobbhelg!
    Varm kram, Ingrid

    • Kraka skriver:

      Nej, vi kan inte göra något åt det. Värst är det ju för F. De hade en nästan 15-årig historia. Hon såg honom som sin närmaste anhörig, men juridiskt så är han ju inte det. Nu blir hon dumpad i en massgrav och vi kan inte ens sätta en blomma på hennes grav. Vi får inte möjlighet att säga farväl och börja bearbeta sorgen. Den kommer att ligga öppen resten av livet utan chans att läka.

      Tjafset med stugföreningen är nog en never ending story. Det hjlper inte vad jag gör. De till och med frågade mig om jag ”tappat” en ledighet eftersom jag inte varit där den vecka de räknat med. Men jag stannade ju här nere eftersom Kingston legat på sjukhus. Man har superkoll på mig hela tiden. Det är sjukt!

      Fredagens pass var okej. Men jag verkar ha blivit allergisk mot andningsskydden. Så fort jag får på mig ett så nyser jag och snoren rinner hela tiden. In i munnen och jag kan inte torka mig.

      Kram

  2. Lena Johansson skriver:

    Stor kram från mig!
    Lena

  3. Znogge skriver:

    Har man tid att mäta häckar med en linjal så borde man skaffa sig ett liv. Sedan är det naturligtvis en självklarhet att man tilltalar varandra på ett korrekt sätt så det var bra att du fräste ifrån.

    När det gäller att S inte får någon grav och att ni inte får vara med på minnesstunden så förstår jag att det känns väldigt ledsamt men det är beslut som du inte kan påverka.

    Kram

    • Kraka skriver:

      Det är många i den där föreningen som borde skaffa sig ett liv.

      F är helt förstörd. Hon var/är hans stora kärlek, jag var ju bara en svärmor. Hon hade en psykisk ohälsa som gjorde att de inte hade en helt snörrätt relation. Men hon såg honom som sin närmaste anhörig.

      Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *