Det är så mycket hela tiden och både tid och energi blir snabbt en bristvara. Min svägerska är expert på att tjata på mig om saker jag måste. Det är väldigt svårt för både henne och min bror att förstå att ja varken hinner eller orkar. För i deras ögon är jag en lat tonåring som inte har ett riktigt jobb. Därför har jag all tid i världen, kan inte bli trött och är bara lat. Det är jag uppvuxen med och i yngre år la jag mängder av energi på att försöka få min familj att förstå. Men erfarenheten har lärt mig att det är inte värt besväret. Jag kan inte bli trött. Jag har inte ett riktigt jobb. Jag är lat. Så är det bara.
Jag har jobbat inatt och skulle egentligen åka ner till Växjö imorgon. Jag behöver hämta ut ett viktigt paket, annars hade jag helst låtit bli. Men eftersom min bror och svägerska har så mycket att göra och jag ju har all tid i världen så ska jag fixa med gravarna nu till Allhelgonahelgen. Det funkar väl. Men logistik är svårt. Jag har i alla fall inköpt ljung och ljus till gravar i Mariefred, Södertälje och Norrköping, Hade ju hoppats att bror och svägerska skulle ta hand om våra föräldrars grav i Södertälje. De bor ju där. Men de hinner inte. Har så mycket att göra. Underförstått att jag har inte något att göra och massor av tid. Eftersom jag är väldigt överbelastad och har ont om tid la jag inte energi på att försöka få dem, eller henne egentligen, att förstå att jag inte heller har massor av tid. Det var enklare att vika ner sig. Tog i alla fall mindre energi.
Tyvärr hamnade jag i bilkö som sakta, sakta tog mig framåt. Så när jag kom fram till Mariefred var det för mörkt. Bara att åka hem igen och ta nya tag imorgon. En liten nätt utflykt, i onödan, på cirka 30 mil. Men jag har ju tid… Suck!
Jobbnatten var jobbig. Var placerad på den lättare sidan av avdelningen, men hade en jobbig kollega. Hen pladdrade på ett sätt som fick mig att misstänka att det nog inte är alldeles som det ska. Jag känner inte personen alls, det är många nya på avdelningen. Det är trevligt att träffa dem man känner, men annars är det nog som man brukar säga: man ska inte gå tillbaka till en arbetsplats man lämnat och som man tycket om. För det blir aldrig detsamma igen.
De nya lokalerna är dåliga. Man har slagit sönder alla möjligheter till samarbete och skapat ett stort missnöje i gruppen. Alla chefer har slutat och det finns bara tillfälliga, inhyrda, chefer. Allt är som ett gungfly. Ett underbemannat gungfly. Jag vill ju gärna ha en stationär hemavdelning och hade hoppats på att HS postop skulle kunna vara det. Men jag tvivlar…
Har haft ett långt prat med K ikväll. Har nog inte träffat honom AFK på två år. Men vi ska ses när han fyller år. Om man nu får träffas då. Är så trött på den här pandemin!
Nu är det sovdags för mig och pojkarna. Eftersom jag inte åker förrän på lördag och är tillbaka på måndag ska de slippa följa med. Visserligen älskar de Tornet, men bilresan är inte lika rolig och troligen inte värd bara drygt ett dygn.
Pojkarna njuter av livet i Tornet.
Trötta på pandemin är vi nog alla och nu när det ökar överallt igen kan man verkligen tappa modet. Får man någon gång uppleva att få leva ”normalt” igen.
Ha en fin Allhelgonahelg!
Kram, Ingrid
Det är väl så att man ibland ”tas för given” av en del människor….någonting man lätt skulle kunna vara utan….jävligt surt är det hur som helst.
Ibland träffar man ju på en del människor som pladdrar oavbrutet…det kan man lätt vara utan också…verkligen….jag vet…tyvärr.
Ha det bäst nu.
Ärligt talat så tycker jag att din bror och din svägerska verkar vara ute och cykla! Du har uppnått pensionsåldern (om jag förstått det rätt) men väljer att arbeta vidare inom ett synnerligen krävande yrket och ett yrke som är extra tufft i tider som dessa.
Med tanke på att de bor i Södertälje hade jag vägrat ta den graven. Varför inte hjälpas åt i stället tänker jag. Jag hade satt ner foten och trampat till hårt.
Kram och god fredag!
Pingback: Vissa saker klarar man sig bra utan | Kraka