Polarnatt, eller nära nog

Trots att jag inte gick upp jättetidigt så blev det inte många timmar sömn. Strax under fem tror jag.

Packade ihop det sista och sedan var det dags för katterna att buras. Ringde F och frågade om han kunde komma ner och hjälpa mig. Det kunde han. Åka bur är inte populärt och pojkarna gömmer sig gärna under möblerna när de ser att något är på gång. Orvar hade listat ut det redan på morgonen och avstod från frukost, låg och kurade under en hylla. Möjligen ångrade han det för innan vi var i Stojby hade vi passerat både lunch- och middagstid

Klockan var 11:35 när vi rullade ut från gården. Lördagsförmiddag, inte morgon, men ändå i det närmaste köfritt på vägen. Kunde hålla hastighetsbegränsningens översta gräns nästan hela tiden. Det var bara lite av och till som trafiken gick sakta. När man passerat Alby är man ute på 110-väg och sedan rullade det på.

Stannade vid Sillekrog och lånade toaletten. Hade tänkt köpa något men det var sådan trängsel att jag avstod. Folk stod så tätt som om det där med pandemin bara var något från en scifi-roman och inget som existerade i verkligheten.

Nästa stopp blev Norsholm där jag, förutom toa, köpte mig en hamburgare. Lite senare stannade jag vid en rastplats och slumrade en stund. Kände att bilkörning inte var okej när jag var så trött.

När jag sedan åkte igen satte jag kurs mot Svanshals kyrka fast besluten att hitta den där graven jag missade i mörkret senast. Jag har ju en idé om var på kyrkogården den ska ligga. Men för säkerhets skull kollade jag av alla gravstenarna. Utan att hitta den. Men det finns hur många borttagna gravar som helst, även där jag tror att just den aktuella graven ska ligga. Ska göra en formell sökning och ringa församlingen och kolla. Måste bara kolla stavningen på namnet först.

Redan då jag var på kyrkogården, någon gång mellan halv två och två, började det skymma. Hade varit lite halvmörkt hela tiden med växlande intensitet på regnet. Allra mest regnade det nog vid Sillekrog. Men det var inte uppehåll en endaste stund. Jag insåg att oavsett vilken väg jag tog skulle det bli en jobbig mörkerkörning i regn. Slutligen blev det via väg 32 över Eksjö. Det var becksvart.

När jag kom hem till Stojby var U ute och hälsade mig välkommen hem. Eller bort. Vi skrattade lite åt detta förvirrande tillstånd och jag lovade att titta in lite senare när jag burit in mina saker.

Pojkarna blev jätteglada då de släpptes ut ur burarna. Vet inte vilket som kändes mest angeläget för dem, lådan eller matskålarna. Men de invaderade båda i rask takt. Vattenskålen var också ett populärt tillhåll.

Det var kallt i köket, hade haft elementet avstängt medan jag var borta. Men uppe i Tornet var det varmt. I sovrummet var det lite mittemellan, där var elementet också stängt. Men här blir det ju varmt när man sätter på elementen. Det blir det aldrig hemma i min lägenhet. Det är till och med lättare att värma upp min oisolerade stuga än min lägenhet.

Samma temperatur ute och inne.

Jag hämtade in resten av packningen och gick sedan in till Fia och U för att läsa en artikel i Smålandsposten om IVA i Växjö och alla nya covid-19 som ligger där nu. Det är väl ungefär som i våras då det var som värst.

Jag gick in till mig och satte på potatis för att äta middag. Hängde upp de stora, fina stjärnorna i Tornet som Fia lagt in åt mig.

Precis när jag fått upp stjärnorna och burit upp mina kassar och ryggsäck till övervåningen ringde Fia och bjöd in mig på kvällsmat vid TV:n.
Jag tackade ja, stängde av plattan och lät potatisen koka klart på eftervärmen.

Vi åt Nikkaluoktasoppa och nybakat tunnbröd. Fia och två av hennes vänner hade tidigare på dagen hyrt en bagarstuga och bakat tunnbröd. Jag hoppas jag får tillfälle att vara med någon gång.

Medan vi åt tittade vi på I vår Herres hage. Fia hade inte sett något av de två avsnitten så jag såg första avsnittet för tredje gången och det andra för andra gången. Nu ser vi fram mot nästa helg och tredje avsnittet.

När jag kom hem till Tornet var jag helt utmattad, trots att jag slumrat till i soffan, och sa till pojkarna att vi skulle sova. Kingston rusade uppför trappan och la sig i sängen. Tror Orvar var där ganska strax efter, men då sov jag redan.

Det här inlägget postades i Livet, Mammason, Växjö. Bokmärk permalänken.

3 svar på Polarnatt, eller nära nog

  1. Znogge skriver:

    Så skönt att vara på plats i lite lugnare omgivningar igen. Dock misstänker jag att det inte blir speciellt lugnt på det arbetsrelaterade planet…

    Så fint det blev med julstjärnorna!

    Kram

  2. Ingrid skriver:

    Vilken tur att bilresan gick bra och att ni är på plats igen.
    Så härligt det låter med soppa och nygräddat tunnbröd.
    Jag såg också på I vår Herres hage igår. Det är verkligen mysigt och miljöerna är så fina. Engelsmännen är väldigt skickliga på att skildra äldre miljöer.
    Kram, Ingrid

  3. Pingback: Stilla söndag | Kraka

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.