Promenad och film

När jag vaknade i morse hade jag sovit mer än 12 timmar. Ändå kände jag mig rätt urlakad. Gårdagen tog mycket energi.

Förmiddagen ägnade jag åt att plugga och sedan klädde jag mig och åkte in till stan. Hade bestämt mig för att bara åka T-banan till Fridhemsplan och sedan promenera därifrån. Det var ganska mycket folk på T-banan, men jag hade en sådan där 4-plats för mig själv. Hade munskydd, vilket knappt hälften av övriga hade. Trots att det nu är bestämt att alla ska ha det alla tider, inte bara i rusningstrafik.

Vid Fridhemsplan smet jag in på Hemtex och hittade ett par saker till påsk. Ett vackert plåtägg att ha godis i. Eller kakor, för det var rätt stort. Hittade också en löpare med samma mönster som duken jag köpte förra påsken.

Sedan promenerade jag över St Eriksbron, ner över Odenplan och vidare på Sveavägen till Naturkompaniet där jag lovat hämta en sak åt Fia som hon fått undanlagd. En present till ena sonen som fyller år. Jag tror väl inte att han läser min blogg, men jag avstår från att berätta vad det är ändå. Presenten från mig ska jag hämta imorgon på utlämningsstället. Var orolig att den inte skulle hinna komma innan jag reser ner på fredag.

Sedan gick jag ner till biografen Zita, en Folket Bio, där jag skulle se filmen Självporträtt, en dokumentär om Lene Marie Fossen. Den handlar om hennes liv med anorexi och om hennes arbete som fotograf. En verkligt skakande film där hon tagit bilder av sig själv. Man får följa hennes sista tid innan hon dör av hjärtsvikt i oktober 2019. Anorexi är psykiatrins mest dödliga sjukdom. Lene Marie blev 33 år.
Jag är glad att jag bestämde mig för att se den här filmen. Jag läser just nu en kurs om kroppen och kroppslighet och det var i den kursen som filmen nämndes.

De allra flesta biografer är stängda nu. Man får vara högst 8 personer i en biografsalong. Vi var 2. Jag kom tidigt och hade satt mig i mitten längst bak. Gissa var nästa person satte sig? Just det, på raden framför mig. Jag tror hon var pratsugen, men jag var precis så där avvisande som introverta kan vara. Sa att jag skulle sätta mig på en annan plats så vi fick lite avstånd. Sedan kom biomaskinisten och sa välkommen och så bra att vi håller avstånden. Då sa hon, som inte satte sig på avstånd från början, att så klart man gör det måste man ju. Sedan började filmen.

När filmen var klar ringde jag F och han kom och hämtade mig. Medan jag väntade gick jag in på 7-eleven och drack kaffe. Jag frågade försiktigt om det gick bra, hon hade satt upp stolarna på borden, och det gick bra i en halvtimme till. Ingen får servera mat eller dryck efter klockan 20:30. Gäller alla ställen. Men F skulle komma inom 20 minuter.

Jag blev upphämtad precis utanför och sedan åkte vi till Stora Coop i Hallonbergen eftersom jag behövde kattsand. Jag köpte de 4 påsarna av den sort mina pojkar vill ha som fanns på hyllan. Dessutom köpte jag lite hårt tunnbröd, bland annat en sort gjord på sötpotatis som jag blivit förtjust i. Köpte lite Mjau mjukmat också.

När jag kom hem tittade jag en stund på playTV innan det var sovdags. Pojkarna fick mjukmat och jag drack lite hallonläsk och sedan en kopp kaffe.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

4 svar på Promenad och film

  1. Znogge skriver:

    Ännu en bra dag och mycket hann du med. Kan tänka mig att det var en film som berörde. Vi möter tyvärr ganska så unga elever med anorexi och det är en tuff resa som väntar dem.

    Kram och god torsdag!

    • Kraka skriver:

      Ja, den var mycket berörande. En film alla borde se för att bättre förstå. Jag jobbade med anorexipatienter en gång i tiden då jag var mentalskötare. Men det är länge sedan. Man vet så mycket mer nu än på den tiden.

      Ha en fin torsdag!
      Kram

  2. Ingrid skriver:

    Det låter som en omväxlade och bra dag. Jag förstår att filmen var berörande. Anorexi är en hemsk sjukdom som drabbar hela familjen. Vi ha bekanta som kan berätta vad det rör sig om.
    Hoppas att du har en fin torsdag också!
    Kram, Ingrid

    • Kraka skriver:

      Anorexi är verkligen en hemsk sjukdom. Ätstörningar, av olika slag, verkar bli allt vanligare i vårt stressiga samhälle. Samtidigt som resurserna till psykiatrin verkar sina.

      Tack, min torsdag blev bra. Men trött. Imorgon ska jag resa ner till Stojby, deras som fyller år och jag är bjuden. Han är född samma år som F så jag har känt honom sedan han var liten.
      Jag kan inte bestämma mig om jag ska åka jättetidigt eller vänta tills jag haft min lektion på zoom 10-12. Börjar luta mot det senare.

      Ha en skön avslutning på kvällen. Det är snart sovdag. Natti och sov gott!
      Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.