Om någon tvingar dig att gå med en mil, gå två mil med honom

Nu är det ju inte så att någon tvingat mig att gå. Jag har alldeles frivilligt gått med i vandrareföreningen och anmält mig till ett gäng vandringar framöver. Men rubrikens text, som är från Bergspredikan, Matteusevangeliet 5:41, är passande nu när det lackar mot påsk. Visserligen är det inte just den texten som räknas till påskens texter, men Bergspredikan har mycket att säga oss moderna människor och vårt västerländska rättssystem vilar i mycket på just Bergspredikan.

För att återgå till vandringar i allmänhet och dagens vandring i synnerhet så var det start vid T-Liljeholmen, genom Aspudden, Örnsberg och Axelsberg till Eolshäll, där vi tog rast. Därefter vandring längs Mälaren tillbaka till startpunkten.

Som vanligt var jag på plats tidigt och gjorde en runda inne i den stängda gallerian. Såg ett par byxor jag ville ha och som jag provade efter vandringen. Tråkigt nog fanns bara ett par i min storlek och dessa hade en liten, men iögonfallande, fläck precis på ett ställe där man inte vill ha fläckar. Så det blev inga byxor för mig.

Vandringen började med uppförsbacke, en lång sådan. Men vilken utsikt över Stockholm!

Man kunde se riktigt långt. De tre husen som sticker upp i horisonten är de tre höga husen i Kista.

I Aspudden fanns både häst och får. Vi gjorde en kortare paus där eftersom det förutom rara djur också fanns toaletter.

Vi traskade på i blåsten, för blåste något alldeles enormt gjorde det. Jag var glad att det fanns kapuschong på min kappa och att den var lång. Kappan alltså var lång, inte kapuschongen.

Nej, det är inga örnar. Det är svanar och andra pippin i Örnsberg.

Plötsligt stannade vandringsledaren och pekade på en liten gul blomma. Det var, i alla fall för mig, årets första tussilago.

Det är spännande med perspektiv när man ser staden från ovana håll. Det är Tranebergsbron där borta på bilden. Vi befinner oss med andra ord på motsatta sidan jämfört med de två tidigare vandringarna jag varit med på.

Så var det dags för rast och matsäck. Helt okej utsikt och skönt att sitta ner en stund. Solen hade börjat bryta igenom och just där vi satt blåste det inte så mycket.

Vi gick sedan upp till Eolshälls 4H-gård. Där fanns många djur att titta på.

När vi tittat på djuren började vi vägen tillbaka till Liljeholmen. Förbi Vinterviken och utefter Mälaren.

En märklig skapelse, Tron av Ellen Ehk Åkesson,  finns att skåda utefter vattnet. Nog var det lite frestande att sätta sig i stolen. Men den är bara till för att titta på. Ellen Ehk Åkesson är nog förresten mest känd för sitt glas, hon är verksam i Nybro där hon har sin studio.

När vi, efter fullgjord enmilavandring, var tillbaka i Liljeholmen pratades det om att gå och fika. Men vi var alldeles för många i min smak och jag avstod. Det gjorde förresten många. Jag vet inte om det blev något gäng som letade reda på något ställe för gemensamt kaffe. Jag hittade ett ställe där jag kunde sitta utomhus och ensam.

Snabbt förstörde jag vandringens resultat med att frossa i fett och socker, denna ljuvliga människans ursprungskost. Hallonbiskvi. Mums!

Tog sedan Tvärbanan till Solna och T-banan hem. Vilade lite och sedan var det dags för ett par timmar pluggande.

*Jag har nu skapat en egen kategori för de inlägg som innehåller vandringar, eller andra aktiviteter, med Stockholms vandrareförening.

Det här inlägget postades i Aktiviteter med Stockholms vandrareförening, Livet. Bokmärk permalänken.

3 svar på Om någon tvingar dig att gå med en mil, gå två mil med honom

  1. znogge skriver:

    Vilken bra vandringsdag det blev. Klart att du skulle unna dig en god fika efter promenaden. Biskvier är väldigt goda fast jag väljer hellre en med chokladsmak. När jag var liten hade vi nästan alltid biskvier på lördagskvällen. Men det skulle vara den stora modellen som här kallades för ”tefat”.

    Kram och god kväll!

  2. Ingrid skriver:

    Det var ett tufft vandringspass, men mycket vackert och intressant fick ni ju se. Efter den enmilavandringen kunde du nog unnat dig både en och två biskvier!
    Kram, Ingrid

  3. Pingback: Blodiga måndag | Kraka

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.