Så var det måndag, eller tisdag eller vad det nu var

Natten gav skäl för namnet, den var intensiv. Jag sprang som en skållad råtta mellan mina två patienter, som dessutom hade rum i varsin korridor. Varje gång jag kom ut ur rummet blev jag lika förvirrad och var tvungen att tänka till åt vilket håll läkemedelsrummet låg.

Till sist blev det morgon och dags att åka hem. Först kände jag mig ganska pigg och tänkte att jag skulle köra raka vägen hem. Men jag körde in på macken vid Stora Wäsby och vilade. Satt länge, slöt ögonen och bara flöt iväg. Efter någon halvtimme plus, vet inte hur lång tid det gått men mer än 30 minuter i alla fall,  gick jag in och köpte kaffe och en kanelbulle. Började lyssna på den nya föreläsningen som min filosofilärare i kursen Den fria viljan lagt upp. Lyssnade sedan på vägen och när jag kom hem lyssnade jag klart.

Pojkarna fick mjukmat, jag drack lite kaffe och sedan gick vi alla tre och la oss. Ja, jag var ju lite sen som vanligt och fick tråckla mig ner för att få plats. Men när jag väl kämpat till mig en plats så makade de på sig för att ge mig lite bättre utrymme.

Jag blev väckt på eftermiddagen och fick frågan om jag kunde jobba inatt, eller på onsdag. Inatt kunde jag absolut inte, har saker bokade onsdag förmiddag, och eftersom veckan är lite skev så fick jag för mig att det är på onsdag natt jag ska jobba på Huddinge postop. Men det är på torsdag. Hur som helst är jag bokad 64 % både april och maj och varken vill, hinner eller orkar jobba mer. Om det var kaos i vården fas 1 och fas 2 är det inget mot vad det är i fas 3. Lyssna på det här (vet inte hur länge det ligger kvar).

Gick upp vid 17-tiden, åt frukost och har sedan pluggat ett par timmar. Kollade med F om han ville följa med på shopping, men han hade inte tid. Han jobbar delvis hemma och hade några timmar jobb framför sig.

Jag stretade på med pluggandet och hade nästan bestämt mig för att skaffa någon macka till matsäcken på morgonen istället. Då ringde F.

Vi åkte till Barkarby och gjorde våra inköp. Jag köpte det jag ville ha till matsäcken och en del annat. Det var inte mycket folk i affären.

Sen skulle vi fika. Jag, som bara ätit ett par rostade mackor efter att jag vaknat, tänkte äta något. Vi hade båda glömt att det numera är förbjudet att äta efter 20:30. Så det blev att åka hem och äta ännu en macka. Jag kan förstå det på ett sätt. De där ställena med kvällsöppet fungerar som uppehållsrum för ungdomar som sätter sig tätt, skiter i restriktionerna och bidrar till fortsatt smitta. Men nu vill man ju förlänga alla restriktioner till någon gång i januari. Känns så tråkigt! Dessutom verkar det inte ha effekt. Folk har fester hemma, helt okontrollerat istället. Viruset vet inte vad klockan är.

*Bild från pixabay

Det här inlägget postades i Livet, Mammason, Mitt nya (arbets-)liv, Uppsala. Bokmärk permalänken.

3 svar på Så var det måndag, eller tisdag eller vad det nu var

  1. znogge skriver:

    Det finns onekligen en gräns för hur mycket du kan jobba och det känns väl som om din kvot är fylld. Dock kan jag förstå att trycket på personal är stort och inte blir det bättre.
    Tyvärr är det många ungdomar som inte tar det på allvar och smittan ökar bland yngre. Kanske blir de inte så sjuka men de kan ju smitta andra. Ärligt talat så är jag så trött på den här skiten vilket jag säkert inte är ensam om.

    Kram och god vandringsdag!

  2. Ingrid skriver:

    Nog kan man bli trött på alla restriktioner!. Jag pratade med mitt äldsta barnbarn som har suttit ensam i sin lägenhet i över ett år nu. Han börjar onekligen blir less på alltihop. Inga arbetskamrater och inte har han några möjligheter att träffa några kompisar och framför allt inga tjejer. Han har varit med på någon dejtingsida förut, men det går ju inte att träffa främmande människor nu, om man är det minsta ansvarsfull.
    Jag måste säga att jag förstår de ungdomar, som bryter mot restriktionerna och träffas och festar trots att man inte ska göra det.
    Ha det så gott!
    Kram, Ingrid

  3. Micke skriver:

    I stort sätt inga ungar på kneget som tar det på något större allvar, vissa har väl något litet säkerhetstänk men de flesta skiter i det.
    ”Det rör inte dem” tycks de tänka, lite synd.

    Om alla i landet hade tagit detta på allvar så hade vi inte varit i situationen som nu är en verklighet i fosterlandet.

    Som sagt…synd.

    Ha det fint Kraka.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.