A case of do or die

Kände direkt jag vaknade att jag var alldeles för trött. Men det var bara att bita i sura äpplet och ge sig av först hem och sedan till jobbet. Kände mig svimfärdig när jag kom fram. Hade i alla fall köpt en smörgås med ägg och Skagenröra på vägen. Något som skulle visa sig vara rätt. Att äta innan jag började jobba alltså, inte specifikt att det var ägg och Skagen.

Kände redan när jag fick rapport att det skulle bli ett arbetspass from hell. Det blev det. Dessutom hade man något slags uppdatering av det ena journalsystemet som därför var avstängt i fyra timmar. Allt som skulle göras tog minst dubbelt så lång tid.

Sedan fick jag ett apparathaveri som gjorde att jag kunde glömma både kaffe och mat. Varför bryr jag mig ens om att packa matlåda när jag ska till den arbetsplatsen. Kan inte minnas att bemanningen var så dålig när jag jobbade där 2016. Nu är det ju som att göra två personers jobb. det går väl att ha två intensivvårdspatienter inne på samma sal, men när de ligger i varsitt isoleringsrum och man ska göra diverse av- och påklädningar mellan varje rum. Springer som en skållad råtta mellan rummen. Känner mig mest stressad och tycker att jag gör ett dåligt jobb. Det är inte så jag vill jobba. Jag vill ha tid för patienterna, hinna prata med vakna patienter och finnas för dem. Inte vara som en serveringspersonal som springer med läkemedel. Jag känner inte alls igen den arbetssituationen från tidigare. Ännu värre lär det bli i sommar. Men nu behöver jag i första hand ledigt några veckor.

Mitt i allt detta hör min svägerska av sig. Där är förståelsen för att mitt jobb tar tid och energi runt noll. Tjat, tjat, tjat. Men när vi, F och jag, frågade om vi kunde fika på midsommarafton eftersom F vill bjuda dem, då kunde de inte ge besked ännu för de har ju sååå mycket att göra. Suck!

Kom i alla fall iväg från jobbet bara en kvart försenad och stannade till på en mack på vägen och köpte kaffe och en korv i frenchbröd. Kände att jag behövde äta något om jag inte skulle tuppa av.

När jag kom hem välkomnades jag av mina fina pojkar. Gav dem mat och fixade i deras låda. Sedan tog jag ett långt skumbad och tvättade håret. Jag vet ju redan nu att jag inte har en chans att återhämta mig till nästa arbetspass på tisdag.

 

*Rubriken är en strof ur As time goes by

Det här inlägget postades i Livet, Mitt nya (arbets-)liv, Stugan, vår egen korkek, Uppsala. Bokmärk permalänken.

3 svar på A case of do or die

  1. Znogge skriver:

    Det låter som en helt ohållbar arbetssituation. Kan inte vara rimligt att ha det så i längden. Att du orkar!

    Kram och var rädd om dig.

    • Kraka skriver:

      Nej, det är inte hållbart. Inte roligt alls att jobba så. Ska fråga H, en arbetskamrat som också brukar vara helt matt efter ett arbetspass, om det verkligen var så förr. De där unga människorna, under 25, verkar ju inte bli det minsta trötta. Men jag vill ändå påstå att det är bemanningsbrist som är orsaken. Precis när man klätt på sig allt så händer något hos den andra patienten och då ska allt av och sedan ska man sprita sig och sedan ut genom slussdörrarna och in genom nästa slussdörrar och sprita sig och klä sig. Så håller det på. man får aldrig bli klar med något.
      Igår var jag hos en ena patienten och då blev det larm från den andra salen. Dialysapparaten ”hade stannat”. Men nej, d e n hade inte stannat. Person på salen (underskötterska) hade tryckt av den. Av misstag. Det orsakade mig en enorm massa arbete med att först rigga ner och sedan starta upp ny dialys. Dessutom krånglade maskinen. På andra ställen är man alltid två när man ska starta dialys. här finns inte personal för det och jag fick vänta för att få hjälp av min kollega när det krånglade. å j-la onödigt alltihop. Man ”ingen hade rört apparaten” fast det såg man i loggen att någon gjort och det fanns bara en person på salen, eller om det var i ett byte två. För underskötterskorna hinner alltid äta och fika. För det har de rätt till enligt sitt fack. Suck!
      Ja, jag är arg och irriterad. Troligen för att jag är så trött så jag inte riktigt orkar slå det ifrån mig just nu. Snart, om två arbetspass, är jag ledig 3 veckor!!!

      Kram

  2. Ingrid skriver:

    Det låter verkligen jättejobbigt! Ska du orka fortsätta på det här sättet? Fast jag ser ju i ditt svar till Znogge att det bara är två arbetspass kvar tills det är semester. Hoppas att du orkar hålla ut tills dess!
    Kram, Ingrid

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.