Blue is the colour in the morning when I rise

Regnet öser ner när jag vaknar på lördagsmorgonen. På gott och ont. Jag slipper i alla fall vattna. Jag är trött. Det har bara gått fyra arbetsveckor sedan jag hade semester och jag känner mig redan helt utpumpad. Kanske inte i första hand av att arbeta. Men av hela situationen i vården. Jag blir så ledsen när människor inte får den vård de behöver och vi ska prioritera in absurdum.

Vårdskulden har ökat. Detta märkliga sätt att uttrycka sig har man säkert valt för att gemene man inte ska förstå vad det betyder. För de flesta betyder skulder något som har med pengar att göra. Och visst, det saknas kanske pengar också. Eller i klartext, man väljer att lägga pengar på något annat. Men vårdskuld betyder att köerna för att få vård har blivit längre. För några dagar sedan stod det i DN (tror jag det var) att allt fler får sin cancerdiagnos för sent. Det betyder att man kommer att dö. För man kan bara överleva om man fått diagnosen i tid.
I helgen fick en tonåring vänta på akuten ett helt dygn eftersom det inte fanns en enda vårdplats att skriva in hen på. Hen skulle göra ett mindre, men livsviktigt, ingrepp och hen hade så gärna fått ligga hela natten hos mig på postop. Men på postop får man bara ligga om man har en bakavdelning, alltså en plats på en vårdavdelning. Jag blev helt gråtfärdig när jag fick höra detta. Nu i veckan var vi tvungen att skicka patienter till vårdavdelningar fast de skulle behövt en eller ett par timmar till på postop. Det, om något, är dålig omvårdnad. Under sommaren har vi bara hälften av våra platser öppna och bemanningen är halverad på de öppna platserna. Vi ska både jobba mer och ta emot fler patienter på färre platser. Jag känner inte att jag gör ett professionellt arbete när jag måste tumma både på god omvårdnad och patientsäkerhet.

I onsdags åkte jag till Eskilstuna för att gå på bio med F och F, som kallas S. Vi åkte in till stan och på vägen stannade vi för att äta.

Riktigt gott var det! Men väldigt mycket mat. Jag drack en kopp kaffe efter maten och sedan fortsatte vi in till biografen.

Mitt sällskap ville köpa godis att äta under filmen/filmerna. F köpte en ask Svarta Katten åt mig men den ligger kvar i min väska oöppnad. Var inte sugen på godis efter den matportionen. Däremot köpte jag mig en kopp kaffe mellan filmerna. Numera får man ju ta in dryck i salongen.

Vi såg alltså två filmer. The Suicide Squad och The Ice Road. Två helt olika filmer, bortsett från att hjältarna i båda bekämpar ondskan.

”The Suicide Squad är en fantasy action med ett gäng antihjältar som bekämpar det onda. En hemlig statlig myndighet som leds av Amanda Waller rekryterar fängslade superskurkar för att genomföra farliga Black Ops-uppdrag i utbyte mot förkortade straff och rädda världen från ett okänt men kraftfullt hot”. (Wikipedia).

Filmen är våldsam och blodig, men våldet har mening och substans. Om man googlar får man fram olika åldersgräns för filmen. 15 år på vissa ställen, vilket innebär att man inte får se filmen ens i vuxet sällskap före man fyllt 15. 11 år hittar jag på vissa sidor och det förklarar förekomsten av småbarn i salongen. Då blir den plötsligt tillåten från 7 år i vuxet sällskap. Något som vi alla tre tyckte var olämpligt. Lite tröst var väl, trots att ungen störde, att den minsta som nog var så där 7-8 år, snabbt tappade intresset och sprang upp och ner för trapporna i salongen. Filmen innehåller många referenser och underfundiga repliker som man behöver vara både påläst och vuxen för att snappa.

Filmen har fått dåliga recensioner, men jag tyckte den var bra som actionfilm. Det fanns också en del spännande referenser som det allseende ögat hos det onda monstret, någon Matrix-referens som jag inte minns men som var väldigt tydlig och en hel del annat smått och gott. Filmen bygger på comics, serier alltså, där persongalleriet ingår. Man kan givetvis se filmen utan att ha kunskap och varken litteratur, tecknade serier eller hur kampen mot det onda gestaltas på film. Men det underlättar. Annars blir det bara en massa blod och våld.

The Ice Road är en klassisk action med Liam Neeson i huvudrollen. Handlingen, lite summariskt, är att några gruvarbetare sitter instängda och har syre för en kort tid. Det behövs en reservdel och enda sättet att hinna få fram den i tid är över isen där det finns så kallade ice roads. Problemet är att man är inne i april och isvägarna är stängda eftersom isen börjat smälta. Ändå bestämmer sig några chaufförer för att försöka ta sig fram, med livet som insats.

Det är en spännande film med några av de klassiska inslagen. Till exempel den mentalt handikappade brorsan, de personliga motiven, kapitalets vilja att offra människoliv för att få en högre vinst och så de häftiga bilarna, the trucks. Filmen har fått lite blandade recensioner, men gillar du action så ska du se den.

Jag var inte hemma i stugan förrän riktigt sent och då hade jag svårt att sova. Detta efter att han som skulle renovera fasaden på mitt hus blivit sjuk och jag fått rådet att lägga ut en offertansökan. Där dök det upp en firma ganska snabbt. Men var alldeles för angelägen för att inge förtroende. Jag tror jag fick 5 mail inom en timme.

torsdagen skulle sotaren komma. Mellan 7 och 15. Jag gick upp klockan 5 för att plocka undan och dammsuga.

Det såg nästan ut som frost på grannens gräsmatta. Men det var dagg. Det var11 grader i skuggan.

En vacker Påfågelsöga satt i häcken. Uppochner, vilket förstörde bilden lite, men så kan man ju också sitta. I alla fall om man är fjäril.

Sedan satt jag och väntade till klockan strax efter 13. Man hade aviserat att man hade en ny, modern och miljövänlig metod som innebar att man bara sotade nerifrån och aldrig  var uppe på taket. Sotaren, som var trevlig, konstaterade att det gick ju inte utan att plocka bort hela min spis. Så han klättrade upp på taket och sotade på sedvanligt sätt. Han rengjorde också spisen mycket noggrant.

Sedan försökte jag sova en stund, skulle jobba. Jag var genomtrött när det var dags att gå upp. Hade huvudvärken från underjorden och den fortsatte hela natten. En natt som var trevlig, jobbade med N och två trevliga undersköterskor. Men det var full ös hela tiden. Fullt redan när vi kom och sedan en ström med nya opererade patienter. Underbemannade och med platsbrist. Vilket drömläge. Not!

Åkte direkt hem till stugan på fredagen. Den angelägna byggaren skulle komma halv ett och titta för att sedan lämna en offert. Jag hann sova cirka 3 timmar.

Han hade svårt att hitta. Trots att han skickade en kartbild till mig och frågade ”är det här?” När han var en timme försenad ringde han, efter flera sms, och sa att han var vid Bygg Max och undrade hur han skulle åka. Jag frågade vilken Bygg Max och det tog ett tag innan han förstod min fråga. Då sa han att det var den i Nacka. Jag konstaterade att det var långt från dit han skulle och skickade sedan en gps-bild.

Till sist kom han i alla fall. Han tittade och tog några bilder. Han frågade om jag visste hur stort det var. 70 kvadratmeter sa jag. Då menar du hela tomten sa han. Nej, sa jag, ytan på fasaden.
Sedan gick han runt huset. Kom tillbaka och sa att det var mycket mer än 70 kvadratmeter. Bara den bakre väggen var 100 kvadratmeter. Nej, sa jag, det är den inte. Jo, sa han, den är 10 meter lång och 2½ meter hög. Jag sa att 10 gånger 2½ är inte hundra. Då såg han sur ut och gick tillbaka bakom huset. För att räkna eller för att fundera över att han inte kunde lura mig vet jag inte. Men han kom tillbaka och sa: ”Du har rätt, det är 70 kvadratmeter. Så duktig du är på att räkna”. Idiot!, tänkte jag. För vi kunde inte kommunicera alls. Jag ställde en rad frågor som han inte förstod och besvarade med ”öhö”. Sedan ställde han frågor till mig om hur han skulle göra och jag lyckades avhålla mig från att bli arg, men svarade skarpt: ”Jag jobbar med respiratorer och dialysmaskiner. Det är du som är byggare och ska veta hur man gör.” Jag försökte få ett pris ”mellan tummen och pekfingret” men han förstod inte vad jag menade så jag sa ”ett ungefärligt pris”. Men han förstod ändå inte. Jag ska få en offert på måndag mailad till mig. Men han an känna sig uträknad för dummare karl får man leta efter. Dessutom kunde han börja redan nästa vecka. han hade visserligen ett stort projekt på gång, men det kunde han skjuta upp. På Facebook, som de hänvisar till, ser det ut som att de inte haft något jobb sedan i november förra året. Inger förtroende? Not!

När han hade åkt gav jag mig av till Tyresö för att shoppa. Köpte vin och ett par alkoholfria öl jag inte provat. Sedan helgmat på Stora Coop. Tog en tur förbi SATS för att se om det fanns parkering nära. Det gjorde det. Jag gick in och sa i receptionen att jag bara ville kolla öppettider och parkeringar. Men killen sa att jag kunde gå in och kolla inne i gymmet. Så det gjorde jag. Ska ta med mina träningskläder nästa gång jag är hemma i människobyn. För nu är det dags att böra träna igen efter pandemin. Jag har inte varit på gym sedan innan pandemin bröt ut och det är ett och ett halvt år sedan.

När jag kom hem gick jag ner till Kolonikiosken för att äta. Det var kyligt och skuggigt och i stort sett folktomt. Bara ett par som drack öl.

Hade tänkt mig en tonfisksallad, men den var slut. Så det fick bli räksallad istället. Jag var så trött och stannade inte längre än nödvändigt. Väl hemma la jag mig ovanpå sängen för att vila och sov till strax innan midnatt.

Tittade på Ett fall för Vera en stund och somnade sedan igen. Sedan var det plötsligt lördagmorgon.

Det här inlägget postades i Film, Livet, Mammason, Mitt nya (arbets-)liv, Stockholm: Huddinge Postop, Stugan, vår egen korkek. Bokmärk permalänken.

2 svar på Blue is the colour in the morning when I rise

  1. Znogge skriver:

    Ja, det är sorgligt att det ser ut som det gör i vården för när det väl finns resurser så tycker jag att den svenska sjukvården är bra och håller hög standard. Vården jag fick när det gällde mitt öga var verkligen exemplarisk på alla vis. Däremot var det besvärande att jag fick tjata rejält för att få en tid på ögonkliniken. Nu är näthinnan inget livshotande men obehandlat leder det snabbt till förlust av synen.

    Den byggaren! Suck säger jag bara. Jag hade inte låtit honom ge sig på en grindstolpe ens men han har kanske oanade talanger. Enkla matematiska beräkningar var i alla fall inte hans styrka.

    Kram och god lördag!

    • Kraka skriver:

      Haha..nej grindstolparna är nog inget för honom. De är runda och att räkna ut ytan, mantelytan, på en cylinder kräver lite mer än hans kunskap. π x diametern x höjden , bara lite mer avancerat än 2½ x 10. 🙂

      Situationen i vården är verkligen sorglig. Främst tillgängligheten. För kommer man väl till den riktigt avancerade vården så är den bra. Men det gäler att tjata sig fram först…

      Ha en fin lördag! Jag trodde att jag behövde byta batteri i klockan när jag såg att den var 14:32. Men när jag kollade på mobilen visade det sig stämma. Vart tog dagen vägen?

      Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.