Lördag & söndag, två dagar inspärrad på jobbet

Äntligen är jag hemma. Efter 1½ dygn på jobbet. Jag har bara fått titta på det vackra höstvädret genom fönstret och längta efter skogspromenader och uteliv. För är det något man inte får så är det att lämna avdelningen. Inte ens för en liten stund. Vi har inte ens rast utan bara måltidsuppehåll om arbetet så tillåter.

Förmiddagen på lördagen innebar mest förberedelser för att åka till jobbet. Packa väskan och ge sig av. Jag tog med mig 3 matlådor. Två med vita bönor i tomatsås och en med den sista fjärdedelen av pizzan jag åt i Eskilstuna förra helgen. För den som inte vet så brukar jag ofta be om att få halva pizzan på en tallrik och andra halvan i en kartong att ta med hem. Sedan frös jag in den halvan i två halvor, alltså fjärdedelar, att ha i matlådor.

Innan jag börjar berätta om helgen ska jag börja med att gnälla. Spy galla rent ut sagt. För visst är det förfärligt att Sverige har lägst antal intensivvårdsplatser per capita (betyder att det är relaterat till folkmängd) i hela västvärlden. Vi har lägst antal slutenvårdsplatser i vården per capita av alla OECD-länder (du får googla OECD om du inte är bekant med vilka länder som ingår). Ändå kan man ägna sig åt floskler om hur bra man är och hur bra man tänker bli. Det gäller alla stora sjukhus i det här landet.

Har man inga platser och ingen personal så kan man faktiskt inte bli världsbäst på vård. Så enkelt är det.

Här om dagen på väg hemåt såg jag den här bilden i närheten av sjukhusets cafeteria. Och jodå, man gör en massa saker. Men det behövs fler platser. Det behövs mer personal. Det behövs mer resurser.

Jag har jobbat ett kvällspass 13-21:30 på lördagen och sedan ett dubbelpass 6:45-21:30 på söndagen. Utöver att jobba som intensivvårdssjuksköterska på Brännskadecentrum fick jag det tvivelaktiga nöjet att vara platsansvarig.

Redan på lördagen var det fullt på alla intensivvårdsenheter på sjukhuset. Det fuckade upp planerna som var för våra patienter. Men till sist kunde den som väntade på en behandling äntligen få den. Men det var personalbrist och allmänt strul. (Kan inte gå in på detaljer av sekretesskäl).

Helikoptern kom och helikoptern åkte. Och kom tillbaka. Den landar på taket hos oss som ligger på 9:e våningen. På lördagen passade jag på att titta på den genom fönstret medan jag stod upp och drack en kopp kaffe.

Även jobbiga dagar tar i alla fall slut och jag frågade nattpersonalen snällt om jag möjligen kunde få sova i vilrummet. Det är egentligen till för dem att kunna få en stunds vila i avskildhet. Man tyckte att det var okej att jag hade rummet under natten. Jag skulle ju bara hinna sova några få timmar om jag åkte hem.

Bäddade åt mig och hämtade en kopp kaffe. Hade en kexchoklad i väskan som fick bli min nattamat.

Redan före klockan 06 var jag uppe för att gå på toa. Förhörde mig då om hur det gått för min patient på operation och fick veta att allt var bra. Hämtade kaffe och satte mig i sängen en stund.

Klockan 06:45 var det dags att börja arbeta igen. Min patient mådde bra, men det fanns massor att göra på avdelningen och jag försökte hjälpa till så gott jag hann. Rondade (genomgång med läkaren om patienter man har ansvar för) lite snabbt och fick veta att det var helt fullt, och på vissa ställen överbelagt, på alla regionens intensivvårdsavdelningar. Det var fullt i Uppsala, men det visste jag ju redan, det var fullt i Sundsvall, Hudiksvall, Gävle och Västerås. Eftersom jag var platsansvarig fick jag hjärtklappning varje gång jag hörde helikoptern under dagen. Men brännskadeavdelningen behövde inte knöla in någon extra patient under dagen eller kvällen.

Himlen var nästan magiskt vacker och jag längtade ut ännu mer. Men den som väntar på något gott…

Det var så skönt att få rapportera och lämna över till nattkollegan. Klockan 21:40 lämnade jag avdelningen för att åka hem.

Hemma väntade mina fina kissekattpojkar. De blev mycket glada då jag kom hem och sprang mig till mötes i dörren. Nu ha de ätit ordentligt av mjukmat och ligger och vilar. Själv varvar jag ner. Imorgon ska jag ha fri sovning innan jag tar tag i den mycket långa listan på saker som måste hinnas med under veckan.

Det här inlägget postades i Livet, Mitt nya (arbets-)liv, Uppsala. Bokmärk permalänken.

1 svar på Lördag & söndag, två dagar inspärrad på jobbet

  1. znogge skriver:

    Ja, det är verkligen sorgligt att det är så när det gäller vårdplatserna och vi borde kunna bättre än så i Sverige. Tyvärr verkar det vara samma sak på många stora sjukhus. Jag minns att när Husse jobbade var det ”skarpt vårdplatsläge” var och varannan dag. Självklart borde vi ha fler vårdplatser men det kostar. Kanske är det så att det måste får göra det! När min mamma var sjuk och blev inlagd valsade hon runt på olika avdelningar för att det inte fanns plats på den som hon borde vara. Ibland visste vi inte var vi skulle hälsa på henne… Suck säger jag bara.

    Kram och god kväll!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *