Arbetsvecka i flygande fläng

Vissa veckor hinner inte innehålla så mycket mer än arbete. Tiden springer iväg och livet, och tillvaron, rullar på. Men lite hann jag trots allt.

måndagen hade K och jag bestämt att äta lunch och jag hämtade upp honom utanför där han bor strax efter klockan 12. Sedan åkte vi till restaurangen på utsidan av Solna centrum där de har asiatisk buffé.

De har en massa gott att välja på, men man orkar ju ite äta av allt. Jag åt i alla fall två portioner och drack sedan en kopp kaffe.

Efter att vi ätit gick vi en snabb tur genom centrum innan vi hämtade bilen och jag skjutsade hem K.

Åkte hem och hann vila en stund innan jag skulle till jobbet. Ute var det regn i luften och det var inte svårt alls att lägga sig under täcket en stund. Innan jag somnade pluggade jag en liten stund.

Åkte till jobbet med fyra nätter framför mig. Natten rullade på med ganska lagom att göra.

tisdagsmorgonen gjorde jag en shoppingrunda på Stora Coop vid Ågestavägen. Köpte mat för veckan. Det var tisdag och 5% rabatt.

Sov under dagen, hann väl egentligen inte så mycket mer. Men en kort stund med studierna fick plats i schemat.

Åkte till jobbet. Det var många patienter och såg ut att kunna bli rörigt. Eller inte. Det blev en rätt skapligt bra natt.

Jag lite dajmtårta i kylen att ta till morgonkaffet. Den hade en av kamraterna haft med sig förra veckan, men dajmtårta står sig länge i kylen.

onsdagsmorgonen vräkte regnet ner och det var massor av trafik. Jag parkerade en stund utan för Stora Coop men gick inte in. Det var inget jag skulle köpa och jag ville mest bara att trafiken skulle lugna sig. Det finns ingen tid att tjäna på att stå i långa bilköer. En vardagsmorgon tar det 2 timmar från jobbet och hem. Oavsett om jag vilar en stund eller väljer att krypa fram i en lång kö.

När jag kom hem drack jag kaffe, utfodrade katterna och gick och la mig. Det var svårt att somna eftersom det där tjutande ljudet, som jag skrivit om tidigare, höll på i flera timmar. Men till sist somnade jag ifrån det och på eftermiddagen när jag vaknade var det tyst igen.

Åt kvällsfrukost och sedan var det dags att göra mig i ordning för ännu en natt på jobbet.

Torsdagsmorgonen  kom till sist. Efter en osedvanligt jobbig natt. Jag var ordentligt trött och längtade hem.

Jag kunde i alla fall trösta mig med att S haft kaffebröd med sig och eftersom flera av mina arbetskamrater bantade och gick på diet fick jag faktiskt två wienerbröd. Ett i början på natten och ett till sista koppen på morgonen.

Ute sken solen och jag gissar att det varit en fin dag. För vad vet jag när jag går upp vid 16-tiden. Det var dags att gå upp, dricka kaffe, äta frukost och sedan göra mig i ordning för veckans sista natt.

På eftermiddagen ringde man från jobbet. Jag förstod direkt på rösten på den som ringde att det hänt något allvarligt. Fick hjärtat i halsgropen och trodde att jag gjort något allvarligt fel som skadat eller kanske till och med dödat, en patient. För varför skulle man annars ringa hem till mig. Men det var något helt annat som hänt.

Vi fick inte gå ensamma i kulvertar och korridorer. Vi skulle träffas och gå gemensamt. Det var en våldtäktsdömd som rörde sig på sjukhuset. Sa man.
När jag sedan läste i DN blev jag både arg och upprörd. Dels var det i måndags man först sett mannen. Men det hade ju ingen berättat. På torsdagen hade han däremot varit synlig på sjukhuset i Solna. Men det som gjorde mig riktigt arg och upprörd var (och är) att man inte gjort en polisanmälan.

I artikeln står att man förstärkt upp med väktare. Vi såg inte en enda vakt. Vi träffades i parkeringshuset och gick gemensamt. Det var bara personal på intensiven, postop och operation som var berörda och som var varnade. Detta därför att det mail som kom till en chefsläkare var riktat till vår klinik. Däremot säger en av våra nära chefer att man inte uttryckt något hot mot just oss.
Hela grejen är befängd från början till slut. Man säger sig veta vem mannen är, man vet vad han är dömd för, hur han ser ut. Ändå har man inte lämnat över till polisen.
På morgonen tog jag ett radikalt, personligt, beslut: Jag vägrar vara rädd i min vardagsmiljö. Jag gick ensam till omklädningsrummet och sedan till garaget. Jag erbjöds av kamraterna att de skulle vänta på mig. Men jag sa att det inte behövdes.
Det rör sig hur många obehöriga som helst i korridorer och kulvertar på sjukhus. Man har faktiskt aldrig en endaste aning om vem som skulle kunna få för sig att hoppa på en och slå ner en. Den här mannen vet vi ju inte ens om han är på sjukhuset. Han sågs på Huddinge sjukhus i måndags. Man kan inte gå och vara rädd på sin arbetsplats eller annorstädes i vardagen. Då blir det ohållbart att leva.

Det här inlägget postades i Livet, Mitt nya (arbets-)liv, Stockholm: Huddinge Postop. Bokmärk permalänken.

5 svar på Arbetsvecka i flygande fläng

  1. Ingrid skriver:

    Nej gå och vara rädd i sin vardag kan man ju tycka att vi inte skulle behöva göra, men samhället blir tuffare och tuffare och jag som tyckte att min lilla mamma var fånig när hon inte ville gå förbi hotellet i Klintehamn ensam sen på kvällarna, börjar förstå henne.
    Jag har varit ute i skogen någon gång på kvällarna och när jag går där helt ensam och inte en människa syns till kan jag inte låta bli att känna lite oro. Tänk om någon kommer och får för sig att råna mig!!
    Ha en fin fredag!
    Kram, Ingrid

    • Kraka skriver:

      Man måste absolut vara försiktig i dagens samhälle. Jag går ju till exempel aldrig mellan Kista och Husby när det är mörkt. Annars är det en lagom gåsträcka och onödigt att betala för. Resan med T-bana tar 1½ minut. Men det får kosta numera. I skogen går jag sällan ensam.

      Ha en fin lördag!
      Kram

  2. znogge skriver:

    Men så obehagligt. När något sådant händer måste ansvariga agera direkt och informationen delges alla utan dröjsmål. Man ska inte behöva vara rädd i vardagen men samtidigt så händer det mer och mer så man får vara betydligt mer försiktig än vad man behövde för tjugo år sedan. Ingen glädjande utveckling men tyvärr…

    Kram och god helg!

    • Kraka skriver:

      Hela historien är märklig. På andra kliniker har man tydligen sagt till personalen att det bara är ett rykte och inte på riktigt.
      Man behöver vara ”street smart” i dagens samhälle och ha koll på omgivningen på ett helt annat sätt än förr. Det tar enorma mängder energi. Det var en av mervärdena i Stojby och gav möjlighet till avslappning. Även omm det kan hända saker på landet så är det ändå en säkrare miljö. Det var Fia och U:s fastighet och dotterfamiljens som grannen. Sedan var det långt till nästa hus. Jag saknar det ofta även om jag trivs i storstan ur andra perspektiv.

      Ha en fin lördag!
      Kram

  3. Pingback: Fem en fredag v. 40: Känslostatus | Kraka

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.