Inte som jag tänkt mig

Sov riktigt länge på onsdagsmorgonen. Behövde säkert det. Satt med kaffe och planerade dagen då jag plötsligt fick se en sak på Facebook. Någon hade skrivit att hunden hos F ylade hela dagarna timme efter timme och att man tänkte anmäla honom. Man hade till och med lyckats uppvigla någon från granngatan som tydligen gått runt och ryckt i brevlådorna för att se vem som hade hund. Sedan hängdes han ut på FB.

Jag fick göra en akut insats. F fick komma hem från jobbet och ge mig en nyckel och sedan tillbringade jag resten av dagen i hans lägenhet. Jag pratade med närmaste grannen som bekräftade det jag misstänkte. Det är inte ens sant att hunden ylar och skäller timme efter timme. Det händer någon gång ibland att hunden hörs, skäller lite och sedan blir det tyst. Vi har ju kollat många gånger och det ylas inte mer än precis när man går ut. Sedan går hon och lägger sig. Det är faktiskt rimligt att man ska kunna lämna en hund några timmar. Men springer folk omkring och rycker i brevlådan så är det klart att hon gnäller. Grannen säger att hon aldrig hört ylande bara att hon skäller ibland. Grannen är hemma hela dagarna i stort sett så hon vet. Det här är kulturellt. Ren förföljelse.

Jag hann inte sova alls innan jag skulle till jobbet. Men dels hade jag sovit väldigt länge på morgonen dels var jag uppretad och hade ett rejält adrenalinpåslag. Natten gick därför utan trötthetssvackor. Däremot känner jag mig sliten rent allmänt. Så fort man tror att man ska få lugn och ro så händer något nytt akut. Hunden går tyvärr inte ihop med katter. F:s chef är allergisk och där får han inte ha hunden med sig. På fredagar bokför han på ett annat ställe och där får hon följa med.

Efter jobbet skyndade jag mig hem och fixade åt katterna. Sedan åt jag frukost med F och har sovit här hos honom. Hunden skällde när posten kom. Vilket jag tycker man kan få göra om man är hund.

Nu kommer F snart hem och vi ska fira en god väns födelsedag ikväll. Jag har redan ont i magen för att hunden behöver vara ensam ett par timmar. Suck!

Det här inlägget postades i Livet, Mammason, Mitt nya (arbets-)liv, Stockholm: Huddinge Postop. Bokmärk permalänken.

4 svar på Inte som jag tänkt mig

  1. znogge skriver:

    Vilken jobbig och tråkig situation minst sagt. Det finns människor som hugger för minsta lilla. Vår ena hund ylar en kort stund när vi går hemifrån men sedan tystnar hon men jag hade känt det som ett orosmoment om vi bott i lägenhet helt klart. Har man otur så finns det människor som har nolltolerans.

    Hoppas nattsömnen blir god.

    Kram

    • Kraka skriver:

      Ja, det är jobbigt och tråkigt. nu är det inte F:s hund, han passar den åt en av sina kompisar som inte riktigt orkar. Men nu verkar hon vilja ha den tillbaka. Igen. Sist var det i tre dagar innan hon behövde avlastning igen. Men alldeles oavsett så låter ju både djur och människor och lite får man tåla. Hundens matte kom och passade den ikväll så den behövde inte vara ensam. Men två, tre timmar måste man kunna lämna en hund ibland. Annars blir det ju ohållbart.

      Kram

  2. Ingrid skriver:

    Bosses lille Fridolf gillar inte att vara här. Hemma säger han inte ett knäpp och skäller aldrig, förutom när någon kör in på gården förstås och det är ju helt ok, men här hör han så mycket konstiga ljud och blir väldigt oroligt och skäller givetvis då och då. Nu är han ju inte här så ofta och ingen granne har klagat, men lite försmädligt är det.
    Nu ska jag gå till sängs, för klockan börjar gå mot midnatt!
    Kram, Ingrid

Lämna ett svar till znogge Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *