Hade inte ens kommit på tanken

Det blev en tidig morgon på onsdagen, men inte alltför tidig, för klockan 9:55 skulle jag träffa delar av Stockholms vandrareförening i biljetthallen vid Ropsten. Vi skulle ta en buss 10:02 så det fanns inget utrymme för någon eftersläntrare.

Vi var 27 personer och fyllde nästan bussen, tror inte det var någon annan resenär som åkte med. Vi skulle till Sticklinge på Lidingö där dagens vandring skulle börja.

Att det finns så mycket grönområden på Lidingö och att det är en perfekt plats för vandringar har jag aldrig tänkt på. Visserligen har jag sprungit Lidingö tjejlopp en gång i livet, men det var för så länge sedan att det är preskriberat med råge.

Jag har jobbat på Lidingö, men det var i närheten av Gåshaga, och jag åkte då antingen Lidingöbanan eller med min bil. Så mycket mer av Lidingö såg jag aldrig. Men nu vet jag bättre och kommer att åka ut dit när jag hinner för egna vandringar. Men ”hinner” är ett bedrägligt ord i mitt liv som ni kanske vet.

Hur som helst traskade vi iväg. Något jag kunde konstatera var att det av någon outgrundlig anledning var extra många uppförsbackar. Så pass många att jag funderade på om man möjligen vände på sina backar vid behov. Den idén fick jag av att vi såg en bro från en mindre ö in till själva ”fastlandet” (nej, det är ju inte fastland någonstans på Lidingö, det är ju en ö). Bron kunde skjutas ut över vattnet vid behov och sedan dras in igen. Fiffigt värre…

Vi hade i alla fall turen att få gå nerför den beryktade Abborrbacken, aka Mördarbacken, som man springer uppför i Lidingöloppet. Nedanför backen ser man ut över vattnet.

Vi rastade senare vid en badstrand och några badade, men givetvis inte jag. Jag hade däremot intressanta samtal om rymden, James Webb och resor med några av vandringens manliga deltagare.

Utsikt från rastplatsen. Badet ligger lite till höger om bilden.

Badstranden, där det var runt 20 grader i vattnet enligt dem som badade. När vi lättade för att fortsätta vandringen fick anden ha sin strand ifred för det var bara vår grupp som badade där just då.

Efter fler backar, ännu fler och ytterligare några var vi framme för platsen för Lidingöloppets mål. Platsen, Grönsta gärde, pryds av den här fina statyn och på fundamenten finns plaketter med de olika gruppernas vinnare ingraverade. Den är gjord av Sven Lundqvist.

Nu var det inte så att Grönsta gärde var målgång för vår vandring, vi skulle vidare till Rudboda torg för att ta buss tillbaka till Ropsten. Vi fick vänta länge, bussen går inte så ofta som den skulle behöva. Det var knökfullt och många fick stå på vägen till Stockholm/Ropsten. Jag hade dock turen att få sitta och det behövdes. Jag var helt tagen av kombon värme och backar. Genomsvettig var jag också och det var säkert ingen höjdare att sitta bredvid mig. Men jag var inte den enda som luktade svett. Hela bussen stank av svettlukt. Bara att hoppas att jag har ett extra känsligt luktsinne och att de övriga resenärerna slapp plågas. 🙂

På stationen köpte jag en varmkorv, behövde lite förstärkningsmat som också blev min lunch, och två flaskor bubbelvatten. Åkte sedan T-banan till Skarpnäck, släpade mig hem till stugan och la mig på sängen. Kände mig utpumpad.

Det här inlägget postades i Aktiviteter med Stockholms vandrareförening, Livet. Bokmärk permalänken.

2 svar på Hade inte ens kommit på tanken

  1. Pingback: Att man kan bli så trött av att ha roligt | Kraka

  2. Znogge skriver:

    Vilken bra men intensiv vandringsdag! Förstår att du var trött på kvällen.

    Kram och ha en bra torsdag!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.