Mat, covidminnen och två konserter

Region Uppsala bjöd in sin egen personal till en kväll i Botan (Botaniska trädgården i Uppsala). Naturligtvis var inte inhyrd personal välkommen, man skulle anmäla sig via en länk på hemsidan och då uppge var man var anställd. Så nej, det gällde inte mig.
Men av någon anledning, som jag bara kan gissa mig till, fick plötsligt min konsultchef ett mail med inbjudan att personal som var inhyrd var välkomna att anmäla sig via tickster.
Jag tror, killgissar lite, att det gått till så här: Från början var det ett tillfälle som detta evenemang skulle hållas. Men intresset var så stort att man var tvungen att ordna ett tillfälle till. Då blev det liksom platser ”över” till löst folk som oss inhyrda.
Det var någonstans mellan 3000 och 3500 denna kväll, nästa tillfälle kommer det att vara cirka 7000 personer som ska få äta, höra om covid och lyssna på två konserter.

Man skulle öppna insläppet klockan 17:00 och jag var på plats en liten stund innan och kunde därför hitta en sittplats när jag hämtat min mat. Det var välorganiserat, det var en cateringfirma som höll i utfodringen, och man fick stå i olika köer beroende på vilken mat man beställd. Det var kyckling, fisk eller vegetariskt. Jag hade valt fisk. Hade också valt en alkoholfri öl.

Välorganiserat vid matutlämingen

I min låda fanns ugnsbakad lax, örtvrème med basilika, grönkålssallad med äpple, rostad färskpotatissallad med semitorkade tomater, sockerärter och ramslöksolja. Det fanns också blåbärsswiss med chokladcrème och cookie-O. Maten var god, men laxen hade kunnat vara lite mer saltad, den smakade i stort sett inget.

Jag hade satt mig längst ut vid ett bord och fick sedan sällskap av ett gäng kvinnor som, i alla fall de flesta av dem, jobbade administrativt. Jag hade väldigt trevligt i deras sällskap.

Klockan 19:00 skulle programmet från scenen börja. Då reste jag mig och gick fram mot scenen. Det var ganska glest med folk så det var lätt att komma ända fram.

Det var mycket prat om covid och hur fantastiska och duktiga vi varit som ställt om och jobbat under pandemin. Man intervjuade mängder av folk av olika kategorier uppe på scenen och under all tid då inget försiggick på scenen var det berättelser i ord, bild och text på storskärmar. Ska jag vara ärlig så är jag så TRÖTT på allt tuggande om hur duktiga vi varit. Vad hade sjukvårdspersonal för val? Vi var fångade i en våg av coronasjuka pandemipatienter medan många ”där ute” kunde jobba hemma och skaffa en ”coronahund”. Jösses säger jag bara! Men det var ju snällt av regionen att bjuda på fest, men man ska ändå inte sticka under stol med att Region Uppsala är en av de regioner som betalar sjukvårdspersonal sämst i landet.

Ett scenprogram av den kalibern behöver en konferencier, Mark Levengood var den som lotsade oss genom kvällen. Han var, som alltid, underhållande och trevlig. Han berättade om sin tid som sjukvårdsbiträde i långvården. En bakgrund som vi delar, öven om sjukhuset var ett annat och det skiljer cirka 10 år mellan våra vårdupplevelser från den delen av vården. Han intervjuade en mängd olika människor som jobbat under pandemin, det var både chefer, högt uppsatta administratörer och folk på golvet. Tror att kontentan av det hela var samma slutsats som den jag har: det var bara att göra, det fanns inget val.

Mark berättade också om ett inhopp han gjort vid ett tillfälle i programmet Upp till 13. Det var direktsändning och en av de inringande barnen sa att han kunde en vits han ville berätta. Det var ett, visserligen roligt, men ganska grovt bögskämt. Mark blev helt ställd, men som sagt det var direktsändning och då kan man inte göra ändringar utan bara förhålla sig till det som händer. Jag tänker inte berätta vitsen, om någon absolut vill hör den så får ni kontakta mig. Den känns lite väl grov för min text.
Jag tror att Mark, genom att berätta om händelsen, ville förmedla till oss att i livet är det alltid direktsändning och när det händer saker så måste man förhålla sig till dem. Det finns inget manus att ändra i.

Några exempelbilder på personer som intervjuades. Det var så många fler, med intressanta berättelser från den arbetsvardag som tog en plötslig vändning åt annat håll.

Så var det då dags för den första av de två konserterna. Erik Gadd, född i Uppsala.

Jag har naturligtvis känt till Erik Gadd, hört en och annan låt, men han är ingen jag lyssnat på så där frekvent. Han var överraskande bra.

En överraskande bra saxofonist hade bandet också och jag blev verkligt sugen på att gå på något ställe, till exempel Stampen, för att lyssna på mer saxofonmusik.

Efter Erik Gadd var det fler intervjuer och mer covidsnack. Utrymmet framför scenen fylldes på och nu var det riktigt trångt. Det märktes att många var där bara för att lyssna på Veronica Maggio. Även hon är född i Uppsala och det var snyggt av regionen att de just valt regionala musiker, även om de inte bor där just nu.

Jag lyssnade på tre låtar med henne, sedan började jag dra mig mot utgången. Satte mig på en bänk en stund och lyssnade innan jag gick.

Det var fart och ös, men jag var så trött. Speciellt i benen och kände att jag behövde åka hem. Jag hade planer för onsdagen.

Det här inlägget postades i Livet, Mitt nya (arbets-)liv, Teater, museum, kultur, musik, Uppsala. Bokmärk permalänken.

2 svar på Mat, covidminnen och två konserter

  1. Pingback: Hemresan och tillbaka i stugan | Kraka

  2. Znogge skriver:

    Vilken bra kväll och självklart skulle ni vara med. Ärligt talat så tycker jag att ni förtjänade berömmet mer än väl även om ni hört det tidigare. Vi som arbetar inom skola, vård och omsorg hade bara att infinna oss med andra satt i trygghet hemma.

    Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.