På onsdagsmorgonen, innan jag återvände ner till Jönköping, var jag på bokfrukost. Det är inget jag är med på regelbundet, men jag tror de har hållit på sedan 2010.
Eftersom det började redan 7:30 var det till att gå upp tidigt. Jag hann till och med med att ta en skyltfönsterpromenad innan det var dags.
Men som sagt, jag hann med lite fönstershopping före och såg en hel del spännande förutom katterna, gjorda av vete, i Vetekattens fönster.
Orange verkar vara höstens modefärg. Man såg det överallt i klädaffärerna. Jag tycker mycket om orange, som räknas som en höstfärg. För ni minns väl de där olika färgskalorna där man fick rådet om hur man skulle klä sig. Alla gick på färganalys på den tiden. Var det 1970-tal? Eller var det senare? Jag är i alla fall en höst med min hudfärg. För det är hudfärgen, inte hårfärgen, som är avgörande i färganalysen.
Den här kappan var rätt käck. Men kanske lite för blommig för mig som inte har råd att ha en massa olika ytterplagg i garderoben. Men det finns en kasse med mönstret som känns klart intressant. Men alla affärer var, på gott och ont, stängda den tidiga timmen.
De här skorna, ett par Cinnamon, kände jag verkligen för. De fanns även en lite högre modell. Funderar på att försöka hinna åka dit och prova dem nästa gång jag kommer till Stockholm.
Jag behöver verkligen ett par nya vinterkängor. Mina Bracko som jag köpte 2016 fick gå till de sälla jaktmarkerna, eller vart nu skor tar vägen när de haft ett aktivt liv. Jag hade hunnit byta båda dragkedjorna och klackat om dem två eller tre gånger innan de slutligen knappt höll ihop. De var väl använda. Det var många mil de varit i tjänst hos mig.
Så blev det då äntligen dags för bokfrukosten. Alla köpte sig det fika man ville ha och sedan satte vi oss i ett avskilt rum för att diskutera boken alla läst: När vargarna kom av Charkotte McConaghy.
Vi blev snabbt två lag, ett som tyckte om boken och ett som inte gjorde det. Jag tillhör dem som tyckte om boken. Även om jag kan hålla med om en hel del av den kritik som framfördes. Den är för mycket. Av allt. Tar upp alldeles för många olika ämnen och det blir ingen framträdande röd tråd.
Jag antar att huvudtemat är rewilding, men sedan finns genomgående trådar om tvillingproblematik och de speciella band som uppstår, mäns våld mot kvinnor, neuropsykiatriska avvikelser och en hel del annat. Kanske skulle författaren hållit sig till ett av dessa. Slutet är ganska spektakulärt, men orealistiskt. Det var det många som hängt upp sig på. Märkligt nog inte jag som, utifrån min yrkeskunskap, insåg det orealistiska direkt. Men slutet var feelgood. Ibland måste böcker, när de är skönlitterära, få sluta lyckligt eller i alla fall inte bara tragiskt. Som jag sa där vid bordet, det är ju en bok och jag har tillräckligt av spänning och drama i min egen verklighet.
Sammanfattningsvis tycker jag boken är läsvärd.
Efteråt, det slutade 8:30, skyndade jag hem. Ringde F som kom ner och vaktade bilen inne på gården tillsammans med Snufflan medan jag snabbt lastade in det jag skulle ha med mig. Sedan åkte jag och när jag väl lämnat Stockholm och dess södra förorter rullade det på och jag var framme inom rimlig tid. Försökte vila lite före jobbet. Det gick sådär.
Även naturen är klädd i orange. Bilden är tagen precis när jag svängde in på gården hemmahemma.
Vilken trevlig och givande start på dagen! När det är fiktion så stör det mig inte så mycket om slutet inte är helt trovärdigt men helt ut i det blå kan det inte vara.
Kängorna är supersnygga och helt i min smak. Kul med lite mönster men ändå inte för dominerande.
Kram och god torsdag!
Jag blev tvungen att googla lite på Vetekatten, för jag har för mig att mamma och pappa pratade om den redan på den tid vi bodde i Stockholm och det stämmer nog, för den grundades redan 1928.
De där skorna/kängorna är jättesnygga. Jag måste köpa nya skor jag också och vet inte riktigt vad jag ska sikta in mig på.
Ha en fin fredag!
Kram, Ingrid
Pingback: Helgen, ett lapptäcke | Kraka