Måndag och dags att kliva upp

Hela helgen har jag legat i sängen och vilat, sovit, snorat och hostat. Men nu är det dags att ta nya tag.

Hade först alarmet på 8:00, men framåt morgontimmarna insåg jag att jag var tvungen att ställa om till en senare tid. Det fick bli 10:00. Jag kunde inte sova, min kropp var inte tillräckligt trött.

Vaknade vid 8:30-tiden. I alla fall tror jag det. F ringde 8:36 och som jag minns det var jag redan vaken då sedan några minuter. Men det är jag inte säker på.

Gick inte upp meddetsamma, behövde få ordning på både kroppen och andningen. Jodå, andning tillhör förstås också kroppen.
När jag väl kom upp gjorde jag kaffe och drack. Kaffet är viktigast. Men sedan rostade jag två skivor bröd också. Kände mig egentligen inte hungrig, men jag visste att jag behövde ladda energi med något.

Satte mig sedan på schäslongen och började lyssna på en ny ljudbok. Men kände mig inte speciellt inspirerad. Det kändes som en alldeles för passiv syssla. Hade redan lyssnat på ett avsnitt av Filosofiska rummet, ett om  rättvisa åt djuren.

Tog ett bad och sov sedan middag 1½ timme. Klädde mig och borde nog ätit något. Men jag var inte sugen på det som fanns. Jag ville ha något riktigt gott. Men det som stod till buds var mer rostat bröd och jag hade redan ätit två skivor till frukost.

Åkte in till stan. Det regnade, var slaskigt och superduperhalt ute. Speciellt på gården hemma där det är förenat med livsfara att ta sig fram större delen av vintrarna. En vacker dag kommer jag att göra slag i saken och verkligen utföra den kupp jag funderar på.

Jag hade biljett till seminariet Syrien – Den glömda konflikten i ABF-huset. Där finns mängder med aktiviteter att gå på. Visserligen kostar det en slant, men det är oftast värt pengarna.

De som medverkade i seminariet var: Bitte Hammargren, Mellanösternanalytiker, Aron Lund, Syrienkännare och verksam vid FOI och Per Örnéus, utrikesdepartementets Syriensändebud. Samtalsledare var Thomas Hammarberg, Mellanösternkännare och expert på mänskliga rättigheter.

Det var spännande och lärorikt och jag fick veta en hel del jag inte visste. Det är en komplicerad konflikt med många olika aktörer och intressen. Per Örnéus sa flera gånger att han var övertygad om att det inte skulle bli fred där under hans livstid. livstid alltså, inte under hans tid som sändebud. Det känns inte så hoppfullt för P Örnéus är ganska mycket yngre än jag.

Efter seminariet ringde jag upp F, som sökt mig medan min telefon var ljudlös. Vi pratade en stund och jag sa att jag tänkte försöka hitta något gott att äta.

Gick till Pyttirian i Kungshallen och bestämde mig för fläskfilén och ett glas rött. På vardagskvällarna är det en lugn och vilsam miljö, på luncherna är det hysteriskt mycket folk. På fredags- och lördagskvällarna också har jag för mig. Det fanns en tid då jag gick dit ofta. Efter möten, seminarier, föreläsningar och liknande. Nu är det inte så vanligt att jag äter ute själv överhuvudtaget. Det blev något slags inbromsning under pandemin och nu är det egentligen för dyrt. Men, med tanke på inflationen, så är det osmart att inte stödja restaurangerna med att äta där. Som Sally sa: Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke.

Det var så gott att äta riktig mat, lagad av någon annan, sätta sig vid ett dukat bord och bli serverad. Lyssnade på ljudbok och chattade med F och en vän. Stannade länge och drack ytterligare ett glas rött innan jag gick. Men till sist var jag tvungen att gå ut i regnet.

Tog T-banan hem och gick och la mig ganska snart. Min ”utflykt” hade tagit en hel del energi. Men jag behövde komma ut.