London – Fjärde dagen

Efter frukost gjorde vi oss iordning och åkte till Archway för att därifrån ta oss upp för den långa, branta backen till Highgate cementary. Kyrkogården ligger på Londons absolut högsta punkt.
För att komma upp tog vi bussen och gick sedan genom Waterlowparken, en av mina absoluta favoriter. Jag älskar den här parken. Senast jag var där hade våren just kommit och krokus och tulpaner blommade. Nu var träden klädda i höstens alla färger och löven virvlade på marken.

 

 

 

 

 

 

 

 

På lördagar och söndagar kan man inte boka guidning på kyrkogården, men å andra sidan har de flera stycken när det weekend.

Det visade sig vara fullbokat på den närmaste guidningstiden, men vi passade då på att titta på den östra kyrkogården medan vi väntade. Den timmen gick väldigt snabbt.

 

Douglas Adams, som skrev bland annat Liftarens guide till galaxen, ligger begravd här. Han blev bara 49 år och dog av en hjärtattack 2001.

 

 

 

 

 

 

Karl Marx ligger också begraven på östra delen av Highgate cementary.

 

 

 

Så blev det dags för guidningen på den västra kyrkogården, den där det finns en mängd viktorianska gravar. På den här delen får man inte gå utan guide eftersom det finns en hel del av historiskt värde. Kyrkogården är inte bara en gammal begravningsplats, den används fortfarande och det finns många nutida gravar.

När London växte snabbt och på kort tid ökade sin befolning från 1 miljon till 2 miljoner fick man ont om begravningsplatser. Man hade hittills begrav sina döda i marken runt kyrkorna.
Man funderade därför på att bygga en stor kyrkogård efter modell från Paris där man redan hade stora kyrkogårdar inne i stan.

På den här tiden var kyrkogårdar inte bara en begravningsplats utan också en plats för rekreation i naturen. Man ville därför ha en riktigt grön kyrkogård med ren luft för besökarna. Det är orsaken till att den blev förlagd på Londons allra högsta område.
Kyrkogården öppnades 1839. Den östra delen öppnades 1854.

Ordningen på gravarna är lite ”huller om buller” eftersom man själv (de anhöriga) valde platsen för graven. Den allra första graven, nummer 1, ligger långt från ingången.

 

 

Grav nummer 1

 

 

 

 

Det ligger både kända och okända människor i gravarna och vi blev visade några kända gravar. Men det mest intressanta var ändå att få höra om tankarna kring begravningar på den här tiden, hur man var rädd för gravplundringar. Vid den här tiden var det inte ovanligt att kroppen blev stulen och såld för medicinska experiment.

Ett inslag som fick de flesta av oss att tappa fokus en stund var när vi fick syn på en kyrkogårdsbesökare som smög runt bland stenarna. Ja, besökare är väl lite fel för i själva verket bodde hen på kyrkogården.

Vi fick se katakomber där de döda kunde vila trygga från plundrare och ett kolumbarium där aska förvarades efter kremering. Vi fick veta att kremering inte blev lagligt i England förrän någon gång på 1980-talet (jag har glömt det exakta årtalet) men att det heller inte var olagligt och därför förekom i viss utsträckning ändå.

Vi fick också veta att det inte var helt ofarligt att restaurera de gamla gravarna. En mycket farlig spindel har sin hemvist i stenformationerna. Det är det enda stället i Europa där den finns. Man behöver dock inte vara orolig för den kan inte leva ute i ljus och frisk luft så den tar sig aldrig ut. Vad den heter missade jag totalt.

När guidingen var slut var vi både trötta och hungriga och orkade inte gå in på den östra delen igen. Man skulle annars kunna tillbringa en hel dag därinne.

Vi gick genom parken, satt en stund på en bänk, och sedan ner för backen. Jag hade tänkt vi skulle äta på puben Whittington & Cat, men den var stängd och man höll på att renovera huset. Hoppas puben öppnar igen till nästa gång jag kommer dit.

Istället hittade vi en sportsbar, ett slags motsvarighet till O´Learys men med mer pubkänsla. Den heter The Whittington Stone och har också en katt som symbol.

Här drack vi öl och åt. Jag passade på att äta en köttpaj, en genuint engelsk. Men inte en steak and kidney eftersom jag inte äter inälvor. Förresten hade de ingen sådan.

Vi tog sedan en buss in mot de mer centrala delarna. F skulle köpa en present i en speciell affär och jag hade en klar idé om var den låg, men för säkerhets skull rådfrågade jag, via nätet, min gode vän Petter som tidigare bott två år i London.

Vi hittade affären, men på vägen dit hittade F en musikaffär där han gjorde ett inköp och jag hittade en massa saker jag ville ha men avstod från att köpa.
När F köpt presenten gick vi runt lite med vi var trötta och bestämde oss för att åka hem till hotellet. Innan vi åkte hem tittade vi på en man som uppträdde på en enhjuling, duktig men väldigt tjatig. Han tjatade i stort sett i varje mening om att han ville ha pengar. Han var absolut värd ett bidrag, med lite mindre tjat hade jag givit honom en slant. Nu avstod jag eftersom det är så himla trist med tiggeri av det här slaget. Han kunde nöjt sig med att avsluta med att man gärna fick ge en slant.