Nu har jag gjort mitt första arbetspass efter inskolningen. Det blev en flygande start minsann och jag var inte alls förberedd på det.
Visst visste jag att man är ensam sjuksköterska på helgerna, en sjuksköterska och en undersköterska, eftersom man då ”bara” opererar akuta patienter. Men jag var inte det minsta beredd på att mitt allra första arbetspass skulle vara ett ensampass. Jag hade missat att annandag påsk räknas som en söndag i de här sammanhangen.
Nu hade jag tur, undersköterskan jag delade natten med är en tidigare arbetskamrat från intensiven, ja i själva verket den som inspirerade mig att söka just jobbet på post-op.
Jag fick också god support från både jourläkaren och kollegorna inne på anestesin.
Men det blev en del nästan komiska situationer när jag inte visste hur man kommer in i kylskåpet och L och jag gick igenom hela nyckelskåpet på jakt efter en passande nyckel (det löste sig senare av sig själv). Det gick inte att få igång de patientnära datorerna, vi provade med alla och det visade sig imorse när jag frågade en av cheferna att det finns en knapp, svår att se, på baksidan. Men just det problemet fick lösas under natten med blodkontroll old school. Det är nytt med scanningsystemet sedan ett par år, ett bra och säkert system, men det gamla sättet att kontrollera ”för hand” duger till nöds och det viktigaste var att patienten fick sina transfusioner.
Varje gång jag tänkte dricka lite kaffe, gå på toa eller sitta ner så var det något jag kom på att jag behövde göra först. Typ ”jag ska bara…” som Alfons Åberg säger. Jag var på benen i det närmaste hela natten. När jag klev av tåget i Helenelund i morse var det knappt att benen bar mig. Men jag har sovit väldigt gott hela dagen.
*Titeln på inlägget refererar till inlägget Flygfärdig
**Bild från pixabay
