Saker är inte alltid vad de synes vara

Fia gick upp flera timmar tidigare, men jag hade satt mitt alarm på åtta. Lyckades hitta en kopp kaffe och satte mig ute. Det var en hel del folk från olika håll som sov över eftersom de var bjudna till dopet.

Klockan 11:00 skulle Henry döpas i Sankt Sigfrids kapell ute vid folkhögskolan. Vi planerade att åka tidigt för att dels hinna i tid, dels få plats. Det var väldigt många gäster som var bjudna. Betydligt fler än vad som verkade rimligt för ett dop. Men Fia sa att det nog var för att de tänkte ha invigningsfest i sitt nya hus.

Vi var på plats i tid och när vi parkerade kände jag doften av syrener. Det var alldeles fullt av dem vid parkeringsplatsen.

Kapellet låg där i grönskan och visade sig vara riktigt fint även inne. Jag är osäker på om jag varit där tidigare. Jag tror det, men är inte säker.

Det är ett sädesmagasin som gjorts om till kapell och blivit riktigt mysig. Alla Fia och U:s barn är konfirmerade där.

Lilla Henry var så duktig. Han skrek inte, men hans minspel var helt obetalbart då prästen hade vatten på hans huvud. Han verkade klart konfunderad.

Vi sjöng psalmer och de vanliga dopritualerna genomfördes. Hela Den blomstertid nu kommer skulle vi sjunga, alla verserna, och av någon anledning sa prästen till dopföräldrarna att de skulle gå ut i sakristian och sedan komma tillbaka när det var dags att läsa välsignelsen. Lite märkligt, men ibland görs det ju märkliga saker. Men lite udda var det…

Plötsligt hördes de första ackorden till ett mycket välkänt musikstycke. Då petar jag Fia i ryggen och väser: ”Vad var det jag sa!”.
In kommer Carl och Agnes, nu är Agnes ombytt till en vit klänning. Dopet är avklarat och nu är det bröllop som gäller. Jag hade ju misstänkt just det eftersom det var så väldigt många gäster.

Efter bröllopet åkte vi hem till Carl och Agnes. De har köpt ett alldeles fantastiskt hus, inte alls långt från Fia och U. På gångavstånd skulle jag vilja påstå.

Jag blev satt i arbete med att lägga upp ”snittar”, egentligen små fyllda minipajer. Men när det var klart smet jag faktiskt. Minglade med folk istället. Det var alldeles för mycket folk i min smak och jag klarar inte av sånt. Jag är typen som vill ha superkoll i köket när jag ska göra sådana arbetsuppgifter. Inte en massa folk som gör olika saker och är just det, många.

Det bjöds på bubbel till minipajerna, det fanns både med och utan alkohol, och jag hittade trevliga personer att prata med. Dessutom var det fullt i köket med folk som värmde soppor och skar upp hembakat bröd. Tror faktiskt att det inte gjorde så mycket att jag valde att vara gäst på heltid.

Vi blev bjudna på soppor, det var grön ärtsoppa och en morot-linssoppa som serverades. Ska be om receptet till morot-linssoppan. Den var verkligen mycket god.

Jag som älskar att hålla tal hade i huvudet förberett ett tal till brudparet på vägen mellan kapellet och deras hem. Är så van att prata i olika sammanhang så jag behöver inte en massa förberedelser. Jag hade, som avslutning på talet, googlat fram det som sägs om äktenskapet i boken Profeten. Det var förresten just den boken jag köpt som dopgåva till Henry.

Jag hade också skrivit några ord om boken och klistrat in på första bladet.

Utöver boken hade jag kommit över ett lite annorlunda dopkort. Ett med både kärlek och humor.

Senare bjöds det på kaffe och tårta. Ännu senare bjöds det på grillat som vickning. Både korv och kött grillades, jag åt en korv med bröd.

Till sist blir det dags att tacka för sig och ge sig av hemåt. Fia och jag åkte hem, U var redan hemma eftersom hundarna varit ensamma och han behövde släppa ut dem.

Jag var trött och frusen och bytte om till mysdräkt. Efter en googling för att se nattemperaturen, som bara skulle bli 4 grader, gick jag ut och hämtade in mitt ressällskap och satte dem i orangeriet. Jag reser med mina tomatplantor. Ett udda ressällskap, men det har en förklaring.

Så var det åter sovdags…