Jag har aldrig stått mina syskon speciellt nära, speciellt inte som vuxen. Vi har alltid varit väldigt olika och inte haft så mycket gemensamt. Men som barn har jag en del positiva minnen av min bror, bland annat när vi var ute och åkte och han skjusade mig på mopeden.
Båda mina systrar är numera döda. Ja, min yngsta syster dog redan som nästan nyfödd och henne har jag aldrig träffat av förklarliga skäl. Hon vara bara några få år äldre än jag. Min äldsta syster dog för två år sedan. Minnen från begravningen bloggade jag om här.
Min bror, som numera är mitt enda syskon, träffar jag väldigt sällan. Vi är inte osams på något vis – bara så olika. Han förstår inte mitt sätt att se på världen och har därför inget intresse av att hålla kontakten. Jag har genom åren gjort hundratals, jag kanske tusentals, försök att etablera en normal kontakt med honom. Att det inte fungerat är min stora livssorg, han är ju min enda länk till det förflutna. Den enda som haft samma föräldrar, samma uppväxtmiljö och den enda som träffat äldre släktingar och skulle kunna berätta om det jag inte själv minns.
Jadu, jag har samma sorg med min syster. Har försökt i många år men numera lagt ned. Sorgen får jag leva med resten av livet.
Din bror vet inte vad han missar. Kram!