Hillevi Wahl skriver i sin krönika i dagens Metro om vikten och värdet av att se alla människor. Hon berättar om hur hon redan som barn lärde sig av sin pappa att hälsa på städpersonalen. Alltför många bara tar dem för givna och kliver över den som skurar trappan när man passerar eller vaskar golvet där man sitter med sin lunch eller sitt kaffe.
Hillevi Wahl har verkligen satt fingret på ett av klassamhällets stora problem, det att vi inte ser alla dem som är så nödvändiga för vår vardag. För hur skulle vi klara oss utan städare, brevbärare, servitriser , bara för att nämna några av vardagens hjältar.
Själva fenomenet känner jag igen från min egen värld, vården, där också det stora flertalet aldrig säger hej till städpersonalen. Men fenomenet att inte hälsa sprider sig som en farsot över landet och man blir närmast betraktad som en psyksjuk när man säger hej till en granne på gården eller i affären. Skärpning gott folk! Att säga hej varken kostar pengar eller gör ont!
Jodå Hillevi, jag har sagt hej till städpersonalen idag. Eller för att vara mer exakt, till vandrarhemmets personal som sköter städningen. Men själva grundpoängen är att jag alltid säger hej till alla som på något sätt tangerar min vardag – oavsett om de är akademiker eller inte. Klassamhället är en styggelse och att behandla människor olika beroende på arbete, utbildning eller ekonomisk status säger oftast mer om ens egen litenhet än om den man vägrar hälsa på. Hej allihop!
Pingback: ”Man blir betraktad som psyksjuk om man säger hej”